Allison Moorer har bytt skivbolag och ser den här skivan (hennes första på Rykodisc) som något av en nystart musikaliskt. Och visst andas den en hel del nytt. Musiken är mer svårdefinierad genremässigt, drar ofta mera åt snygg pop än americana. (Mera syster Shelby Lynne än maken Steve Earle alltså.) Delvis beror det säkert på att hon inte skrivit låtarna på gitarr utan på piano den här gången. Något hon själv tycker skapar större frihet.

Men som vanligt ligger hennes tyrka i rösten mer än i låtarna. Hon sjunger här bättre än någonsin, och utnyttjar nyanserna fullt ut. I grunden finns här något bluesigt som jag verkligen gillar. Något som funkar fint ihop med att gitarristen Joe McMahon får ganska mycket utrymme för sin distade gitarr. I låtar som Should I be concerned och When you wake up feeling bad skänker det dynamik och bygger upp en skön stämning. Sorrow (don’t come around) är en annan fin låt, med det där speciella, bluesiga, suget, där hennes röst får precis rätt matchning i arrangemanget. Vilket inte alltid varit fallet på hennes tidigare skivor.

Se Allison Moorer framföra sången The broken girl från albumet Crows akustiskt i studion:

 // Magnus Sundell