Idag klockan nio knackade det på dörren. Utanför stod tre trevliga herrar. Det var fastighetsägaren tillsammans med en representant från hyresgästföreningen och en från fastighetsägarföreningen som ville komma in och se sig om. Detta var nu ingen överraskning, då vi fått information om att de skulle dyka upp just denna dag. Den lilla inspektionen gjordes för att lägenhetens ”bruksvärde” skulle fastställas.

På Sveriges Domstolars hemsida kan man läsa: ”En lägenhets bruksvärde är det praktiska värde den har ur hyresgästens synvinkel.” Vidare förklaras att ”de egenskaper som bestämmer en lägenhets bruksvärde är bland annat dess storlek, modernitetsgrad, planlösning, läge inom huset, reparationsstandard, ljudisolering.” Förmåner som  hiss, tvättstuga, garage etc påverkar också bruksvärdet. Sådant som husets allmänna läge, boendemiljön i stort och närhet till kommunikationer spelar också in.

Mannen från Hyresgästföreningen visade sig ha samma namn som en av Sveriges främsta författare. Dessutom var han märkligt lik honom. (Tror mig dock veta att just den här författaren inte behöver knäcka extra för att få ihop till hyran. Så det var nog inte han, bara en look-alike.) De två representantherrarna började gå runt, se sig omkring, ställa frågor och anteckna. Det rådde en avslappnad, trivsam stämning. Mannen från Hyresgästföreningen studerade skålen med vitlök på vår köksbänk och frågade:

– Vitlök, behöver inte den ligga i kylskåp?

Vi förklarade att den inte behövde det. Och att det ju dessutom ser lite trevligt ut att ha den framme.

– Vad bra! sa han. Då ska jag plocka ut min. Då behöver den inte ta upp plats i kylskåpet.

­­Då hördes ett skratt från badrummet, där representanten från Fastighetsägarna befann sig.

– Nej, nu skrev jag ”vitlök” här, sa han. Jag skulle ju skriva ”badrum” …

Så fick vi oss alla ett gott skratt innan inspektionen var över och den lilla delegationen lämnade oss.

När de gått funderade jag vidare kring det där med bruksvärde. Jag läste vidare vad lagen säger, och fick veta att: ”Det är hur hyresgäster i allmänhet värderar lägenhetens egenskaper som bestämmer dess bruksvärde. Olika individers skilda värderingar och behov påverkar inte bruksvärdet.” Det handlar alltså inte om hur vi som bor i lägenheten uppfattar och värderar den, utan bruksvärdet bestäms av en allmän norm. Hur denna allmänna norm fastställs vet jag inte riktigt, men det är väl som med det mesta som handlar om allmänna värderingar och åsikter, att de dels är ganska uppenbara i vårt samhälle, att de dels kan mätas genom undersökningar som visar majoritetens åsikter. Och att någon myndighet sedan fastslår att ”detta gäller”.

Låter väl rimligt när det gäller hyreslägenheter, eftersom människor med olika värderingar flyttar in och ut – så då bör man väl hitta nåt slags genomsnitt. Men hur är det med oss människor? Är det kanske så att vi också värderas vi utifrån ett genomsnittligt ”bruksvärde”? Ordet låter hemskt när man för över det till att handla om människovärde. Men i praktiken verkar det vara just vårt bruksvärde – alltså vilket skick vi befinner oss i, vad man kan ha oss till, vad vi kan bidra med, vad vi kan prestera – som även bestämmer vårt djupare värde som människor i vårt samhälle.

Vår nuvarande regering har mycket tydligt (inte så att den gamla var särskilt mycket bättre på den här punkten, men den nya har skärpt ideologin) genom både retorik och reformer – höjda a-kasseavgifter, sänkta ersättningar, hårdare regler och krav i olika socialförsäkringar – visat att vi av samhället väldigt tydligt behandlas utifrån vårt bruksvärde. (Vi minns väl alla Försäkringskassans kampanj: ”Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har.”)

Retoriskt har det handlat om att ”minska utanförskapet”. Och hur definieras problemet med utanförskap i vårt samhålle? Jo, så här: arbetslöshet. Vilket naturligtvis är en sorts utanförskap, ett viktigt och synnerligen relevant problem att få bukt med. Men frågorna om faktiskt och upplevt utanförskap är mycket större och mycket mer komplexa än så.

Tyvärr blir en allvarlig följd av att så ensidigt sätta etiketten ”utanförskap” på avsaknaden av arbete, att man bekräftar och fastslår att det finns ett innanför och ett utanför i vårt samhälle. Den arbetslöse inte bara känner sig utanför, han eller hon är utanför. För vilken politiker kan eller vågar se den arbetslöse i ögonen och säga: ”Hallå! Du är bara utanför arbetsmarknaden.”

I grunden handlar utanförskapsproblematiken om den viktiga frågan om människovärde. Vad definierar vårt värde som människor? Vårt arbete, det vi presterar? Det vi bidrar med? Vårt ”bruksvärde”? Eller finns det ett annat värde, som grundar sig på att vi är? Att vi är människor och att vi just därför är olika och därför bidrar och presterar olika – vilket gör att olikheten inte bör påverka vårt egentliga värde?

Och hur är det, har vi själva rätt att definiera vårt värde? Eller gäller här som med lägenheter: ”Det är hur människor i allmänhet värderar individens egenskaper som bestämmer dess värde. Olika individers skilda värderingar och behov påverkar inte värdet.” Självklart måste det demokratiska samhället – vi tillsammans – hitta generella normer och värderingar vad gäller människovärdet. För det är själva grunden för att bygga ett gott och jämlikt samhälle. Men då måste det handla om ett likställt värde som utgår från att vi är, och att vi är olika.

Men till denna grundläggande fråga verkar inte våra ledare intresserade av att gå. Istället håller man på med ständiga inspektioner av vårt bruksvärde.

Enligt SCB var 420 000 svenskar arbetslösa i slutet av december, och kurvan var stigande. Läser nu i Svenska Dagbladet att i januari 2010 var hela 483 000 människor registrerade på Arbetsförmedlingen. Nära en halv halv miljon svenskar är alltså utanför. Utanför vad? Är de inte lika mycket värda som de som har jobb? I samhällets ögon? I politikernas ögon? I dina och mina ögon? I sina egna ögon?

 // Magnus Sundell