Elisabeth Kontomanou är en jazzsångerska av den gamla stammen. På ett sätt. Likt föregångare som Billie Holiday och Dinah Washington utgjuter hon sin själ och man hör en svärta och en slags ärrighet i rösten – därför att hon ärligt berättar om svårigheter som hon har haft i sitt liv. Det griper ju tag, samtidigt kan jag inte recensera henne utifrån hennes livshistoria. Jag lyssnar på hennes låtar istället.

Som artist är hon erfaren och hon har spelat in flera skivor, faktiskt flera efter Back to my groove, som kom 2007 (men som släpptes här förra året). Hennes musik är souligt svängande jazz, där hon låter sina medmusiker få stort svängrum. Men det är ingen tvekan, Elisabeth Kontomanous röst är i centrum. Hon kan lika gärna sjunga kraftfullt souligt som dansant lätt improvisera utan ord. Sångarrangemangen är fina och jag, som gillar scatsång, får mycket av den varan. Kanske man ibland kunde ha kortat ner dem, som i, visserligen väldigt fina, What a life som avslutas med tre minuters solo. Men det är en kommentar i marginalen. För Kontomanou skriver väldigt bra låtar, med texter som är både raka och poetiska, med ett tydligt ärende. Och med musik som är bra helt enkelt, alltifrån ordlösa Milton Nascimento-hyllningen Black angel till You changed my world med sin Stevie Wonder-doftande kör-avslutning.

När hon sjunger de första textraderna i Late cold night, ensam med bara sporadiska musikerinsatser, fångar hon mig omedelbart. Jag tänker ”Nina Simone!”. Men ändrar mig genast. ”Nej, det är Elisabeth Kontomanou!”

Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.

 // Katarina Josephsson