Det är avslappnad myskväll på Cirkus. På scenen sitter två erfarna herrar med varsin gitarr, småpratar med varandra, berättar historier och spelar sina sånger för varandra och för oss i publiken. Principen är kvällen igenom varannan låt. Här verkar inte finnas någon i förväg fastställd låtlista. Så förklarar till exempel Lyle Lovett att han kommit på att han inte spelat en enda låt från sin senaste skiva Natural forces varken i Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors, där de spelat dagarna innan, men då en representant för skivbolaget nu sitter i publiken, så bör han nog göra det… Varpå han spelar titellåten – en märgstark sång som går rakt in i hjärtat – och som sätter en musikalisk nivå som John Hiatt under första delan av konserten har svårt att leva upp till. Något han visserligen tar igen med underhållande pratsamhet och charm, men ändå.

Men vi som sitter och är lite besvikna på den musikaliska ojämnheten i början, vi får sannerligen anledning att ändra oss. Vartefter kvällen går så är det som att Hiatt sakta men säkert jobbar sig in i matchen, han blir så småningom verkligen varm i kläderna och spelar och sjunger med en oemotståndlig glöd och passion. När han sedan nånstans i mitten av den två och en halv timme långa konserten, byter gitarr är det som att det hela verkligen ”klickar in”, här finns inte längre någon musikalisk ojämlikhet, bara ett helt underbart kompletterande. Vi får bland annat en hängiven och själfylld version av hans klassiker Have a little faith in me. När de två sedan börjar spela och sjunga alltmer tillsammans – då står tiden stilla, då är det ren magi. Det blir också allt mindre prat och mera musik ju längre kvällen lider. Överlag känns kvällens dramaturgi klockren, allt förtätas mer och mer.

Lyle Lovett är stilisten, finliraren, mannen med stil och finess, med kontroll. John Hiatt är den lite råe, oborstade, intuitive, den passionerade improvisatören. De har blues- och folkrötterna tillsammans. Men Lovett är mera country, Hiatt mera rock’n’roll. När Hiatt ger sig ut i galna gitarrimprovisationer i Lovetts låtar, kan varken Lovett eller vi i publiken annat än spricka upp i stora leenden.

Och som de sjunger! Både var för sig och tillsammans. Med stor pondus och med röster fulla av erfarenhetens nyanser. Den amerikanska musiktraditonens utmärkande stämsång behärskar de till fulländning. När vi i avslutningen får duetter i Hiatts gamla Thing called love och Lovetts My baby don’t tolerate, då finns det nog ingen i publiken som saknar ett band. Det är fulländat.

Se Lyle Lovett framföra sin The boat song, tillsammans med John Hiatt på Cirkus i måndags kväll:

 // Magnus Sundell