Tänk dig bördiga åkerfält dränkta i guldaktigt skymningsljus, lätt fläktande vindar som varsamt tar tag i småväxta träd och buskar och toppiga grönklädda berg som tryggt och prydligt omringar de små byarna i dalen. 
Och längs vägarna, som snirkligt tar sig fram genom landskapet, ligger pittoreska stenhus där hönsen springer fritt på bakgårdarna och trägrindarna står på vid gavel som ett slags stilla inbjudan till gemenskap. Till de rynkiga, men ack så vackra, åldrade bönderna som verkar ha levt i de där husen i evigheters evigheter.

Vart är vi på väg, som en känd svensk tv-programledare hade undrat. 
Mina vänner, på hundra stilpoäng, vi har hamnat i Provence. 
Jag har alltid tyckt att det vilar något pretentiöst över Frankrike i allmänhet och Provence i synnerhet, fast ändå på något stilfullt och behagligt vis. Och bara en sådan sak att Provence betyder just provins. Denna självklara inställning att det är provinsen med stort P. Men trots dessa högfärdstendenser känns det som att det ändå är en ganska mjuk atmosfär där i en av Europas allra mest centrala delar (inom förhållandevis liten radie ligger Medelhavet, Alperna och diverse storstäder).

Och givetvis späs romantiserandet av det lantliga, oskuldsfulla Provence på ytterligare i en film som En lanthandel i Provence. Kort beskrivet handlar filmen om en hemvändande son som motvilligt får ta hand om familjens lanthandel när fadern blir sjuk. Lanthandeln bedriver dessutom ett slags utkörningsfirma så att alla i området ska få sitt. Till en början tycker sonen givetvis att det är urbota tröga gamlingar han möter i de små byarna han kör ut till med sin lanthandelsbuss. Men med tiden sker en förvandling, han förstår dess sociala funktion och drabbas av en ömhet för de allt mer skröpliga gamlingarna som är beroende av hans varor. Men som kanske allra mest uppskattar hans lyssnande och hans vilja att göra små andra ärenden som egentligen inte ingår i hans roll som lanthandlare.

Banalt, javisst. Och efter en snabb googling efter att jag sett filmen ser jag att filmkritikerna gett rätt svala omdömen.
 Men. De kan inte ha sett den i svensk februarivinter, tänker jag. Den måste kommit ut olämpligt nära den svenska midsommaren, då vi själva drabbas av en masshypnos av naturromantisk supersvenskhet. 
För i februari. Då vore det ett landsförräderi att inte dra sitt strå till stacken i kampen mot vintern.

För egen del skulle jag packa väskan på en kvart om jag bara kunde franska. Den franska som jag nekades till av ett majoritetsbeslut i årskurs fem när 60 % av klasskamraterna valde tyska. 
Drömmen om franskan och lanthandeln i Provence lever vidare, samtidigt som de tyska ackusativobjekten sitter retligt inpräntade kvar i skallen. ”Durch, für, gegen ohne, um …”

Bild ur filmen.

 // Wilhelm Blixt