Att vara barnbarn till countrylegenden Hank Williams borde förstås ge goda musikaliska gener. Att dessutom ha en pappa, Hank Williams Jr, och en halvbror, Hank III, som båda har framgångrika musikkarriärer (och som kanske lite väl mycket tagit efter Hank Sr:s vilda leverne), borde skapa förväntningar och press. Därför får man väl säga att hennes val att lägga tankarna på modellkarriär åt sidan och även hon satsa på musiken var modigt, på gränsen till dumdristigt. Men debutskiva The ones we never knew 2004 blev en stor överraskning och visade sannerligen att hon valt rätt. Framför allt för att den bjöd på en sådan självklarhet i uttrycket och en sådan mognad i låtskrivandet. Holly Williams, då 23 år gammal, framstod redan som en fullfjädrad singer-songwriter, och även om hon turnerat med erfarna herrar som Ron Sexsmith och Billy Bob Thornton, så var denna samling låtar hennes alldeles egen. Här fanns ett mörkare stråk som berörde och skapade trovärdighet, och hon sjöng med en pondus och en sårbarhet som drabbade.

Det kom att gå fem år till denna hennes andra skiva, bl a beroende på en otäck bilolycka med efterföljande konvalescens, och det som hänt är framförallt att denna röst blivit ännu mer fylld av erfarenhet. Musikaliskt drar hon lite mer åt country denna gång, kanske har hennes rötter kommit ifatt henne. I det stora hela låter det kanske aningen mer kommersiellt. På gott och ont.

Men här finns en knippe riktigt starka låtar, där hon liksom far och farfar tar sin utgångspunkt i det egna livets mänskliga hela spektrum: smärta-njutning, förnedring-upprättelse, synd-frälsning, rädsla-kärlek, skam-stolthet … Här finns många låtar som är ”på riktigt”, som Mama, en tacksam sång till modern, om hur hon aldrig pratade illa om fadern inför sina barn, trots vad hon tidvis fick utstå (innan skilsmässan var ett faktum).

I’ve seen mothers fill there children’s hearts with hate
But you knew better than to drag me down with you

I Let her go handlar det om förhållandet mellan far och dotter (hon själv eller en syster?), om att våga släppa taget och låta dottern utvecklas på egen hand.

I know you want the best for her
I know you’re just afraid
’Cause one day she’s gonna leave you for a boy
who is the same as you were in the sixties

En annan gripande stund är sången Without Jesus here with me, där hon sjunger om den bilolycka där hon och systern som genom ett under räddades till livet.

I gladly would have died that day
To save the child that went away
But you can’t trade a life like that

Där ger hon också uttryck för sin starka tro: ”I don’t know where I would be, without Jesus here with me.” För att i en annan låt, Three days in bed, ge uttryck åt sin rebellsida – ”I guess I’m just needing some danger / Give me three days in bed with a stranger” – där Holly Williams ensam med sin gitarr bjuder på skivans allra starkaste stund.

Lite synd då, att hon bryter upp från den här eftertänksamma ”täta” stämningen med en countrybagatell som duetten med Chris Janson, A love I think will last. Men kanske tyckte hon det hela blev lite för ”tungt”, kanske tänkte hon eller skivbolaget på de amerikanska radiokanalerna.

Nåväl, jag kan stå ut med det. Holly Williams har efter bara två album tagit plats bland mina favoritsångerskor i americana-genren.

Nästa vecka spelar Holly Williams i Sverige. Se turnéplanen här. Där kan du också se videon till sången Three days in bed.

 // Magnus Sundell