Jag har älskat och irriterat mig på Jonas Gardell genom åren. Han är rapp i repliken men tungan och tonen är ibland väl vass. Jag minns en gång när han skulle prata med biskop Spong på Kulturhuset i Stockholm. Innan beklagade han sig för att han fått gå upp så tidigt med sin treåring. Jag, som då hade en ettåring, en treåring och en fyraåring samt en bebis i magen, nämnde detta för att trösta honom med att det kunde vara värre. Det gick inte hem. Han avfärdade mig med: ”Skyll dig själv!” Roligt, men dräpande och distanserat. Den formeln fungerar inte på mig.

Jag slukade dock hans romaner. Fru Björks öden och äventyr innehåller passager som fortfarande, fast det är över tio år sedan jag läste den, är mycket levande för mig. Hans skildring av Annas vankelmod i sitt radhusäktenskap i ”Så går en dag …, är skrämmande bra. Skildringen av offermormor från helvetet  som dödar julafton är bland det mest kusligt träffsäkra jag läst. Han är helt enkelt en lysande skildrare av ångest och av utanförskap. Föreställningen Trafikplats Glädjen innehåller såväl ångest som utanförskap. Ändå går den inte under huden på mig, på samma sätt som hans texter. Varför? Kanske är han för professionell. Det är välrepeterat och typiskt Gardell-tillgjort – och kanske just därför med för mycket distans för min smak. Skämten är väl inrepeterade, men ska väl verka spontana. I mötet och i dialog med publiken verkar han dock ibland släppa på den hårda ytan – och då blir det också mer hjärta och närvaro.

Bäst fångar han mig när han driver med sig själv i nutid – ålderskrisen, gubbfläsket. När han bjuder på sitt bröstdaller skrattar jag ända ner i min egen rumpnoja. Flera av sidoberättelserna är i sig underbara analyser av vår samtid; hur vi frivilligt ger upp vår integritet via ICA-kortet, nedladdningar och sociala medier. Och ändå påstår oss värna om den.

Den berättelse han framför, med många roliga utvikningar och sidospår, handlar om hans ganska ensamma uppväxt i Enebyberg, hans utanförskap, och hans ångest över såväl vardagliga företeelser (som att klippa sönder en Kalle Anka-tidning för att skicka in talongen), ren mobbning på fotbollsplanen, och att inte bli bjuden på kalasen, inte få vara med i ryska posten, inte få dansa tryckare, inte kunna fråga chans. Där borde identifikationen slå till med full kraft i mig. Men det gör den inte. I mig är helvetet under barndomsåren ett öppet sår. I Gardell verkar det vara material till en föreställning. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inget om, men framförandet säger inget om den lille sluddrande pojkens ledsenhet över hur det blev. Ibland kommer jag att tänka på Kalle Anka-figuren. Det blir mest någon vars misslyckanden man skrattar åt. Som om det inte är på riktigt. Men det var väl på riktigt? Eller?

Skildringen av hans mors sorg i den uppenbarligen dramatiska skilsmässan, får mig att tänka just på Fru Björk, som berörde mig så mycket. Gardell blir stilla på den tomma scenen, slår sig ner på pinnstolen och berättar med en långsammare, intensiv röst om faderns sjukdom, moderns sorg och deras försoning. Men Fru Björk berörde mer. Det är återigen för distanserat, för uttänkt i framförandet. Berättelsen är litterärt skicklig. Jag tänker att jag hellre hade läst manustexten. Det hade antagligen fungerat bättre på mig.

Det är genom sprickorna omvärlden kommer in, säger Gardell en gång i föreställningen. Precis. Men var är då sprickorna i den här mannen, i den här föreställningen? De är alltför få.

Showen når dock nya höjder när predikanten och evangelisten Gardell kommer fram. Här är han fullkomligt oöverträffad. Liknelsen vid Jesus och Bibelns budskap med historien om den överkörda tomaten: ”Kom ketchup, så går vi!”, är briljant. Och lika briljant berättad.

Snälla, snälla Jonas, predika mera!

 // Henrika Thomasson