Kathleen Edwards håller på att ta klivet upp bland de riktigt stora artisterna. Hon verkar dock ha fötterna stadigt kvar på jorden. I sin musik speglar hon ofta livets stora frågor genom berättelser om vanliga, ”små” människor.

Kanada är något annat. Amerika utan att vara USA, nordligt vilt och ödsligt, ett land där man inte låser ytterdörren, om man får tro filmaren Michael Moore. Till Sverige når rykten om humanistisk kriminalvård och intressanta pedagogiska idéer. Och så massor av bra musik: Neil Young, Joni Mitchell, Arcade Fire, Rufus Wainwright, Beth Orton, Ron Sexsmith … listan är lång, och högt på den ska man skriva Kathleen Edwards.

Via mejl får en bekant i Kanada veta att jag ska intervjua Kathleen. Han skriver tillbaka: ”Hon är nästa stora kvinnliga artist här.” När vi sätter oss vid ett restaurangbord på Söder i Stockholm berättar jag det för Kathleen. Hon skrattar stort, och lite klentroget.

– Du vet, jag har lika mycket folk på en spelning i London som hemma i Toronto. Så i det perspektivet … är jag nästa stora från Kanada? Well, jag hoppas det händer inom 15 år.

Annars har hon en del erfarenhet av höghastighetskarriär. 2000 jobbade hon som servitris och hade just gjort en demoskiva. Ett och ett halvt år senare gjorde hon internationella turnéer och var gäst hos David Letterman.

– Sedan, när jag skulle göra min andra skiva, fanns det folk som meddelade vilken budget jag hade, vad de hoppades att jag skulle leverera, hur mycket radiospelningar jag haft och hur många jag borde få med min nya … Det är svårt att vara 26 år och hantera sånt, säger Kathleen.

Bild: David Berjlund

Nu är hon 30, har publik i USA och Europa – ”det är fascinerande” – och litar lagom mycket på marknadsprognoser om musik.

– Någon sa: ”ta bort banjon ur den där låten,vi vill att den ska spelas på radio”. Så jag gjorde det. Den spelades aldrig på radio, men ett halvår senare hade Nelly Furtado en stor listetta över hela världen. Med banjo. Så … man ska göra vad som känns rätt.

Senaste skivan Asking for flowers känns definitivt rätt. Kathleen stiger in i traditionerna – rock, country, folkmusik ur amerikansk jord – och gör något eget. Det har hänt förr i världshistorien, men det är märkligt varje gång, att musik kan ta en in i en värld som är igenkännbar men ändå en annan. Kathleens båda tidigare album startar med trumupptakt och domineras av raka durharmonier.

Nu finns en annan ton, hon vågar lita på sina svagheter. Hon gör stabil ute-på-vägen-rock, men den blandas med lite mer folkton, rösten svajar till ibland och hon spelar gitarrsolo fast hennes man är supergitarrist. Det är säkert, men det spricker ibland, och just därför: mycket, mycket bra. Och man kommer inte förbi texterna – lågmälda, starka

berättelser med drag av gamla folksånger.

Hon berättar att böcker spelade stor roll när hon som 18-åring gjorde något av sin längtan att göra musik.

– Jag läste inte mycket under tonåren, delvis för att i skolan var alla tvungna att läsa samma bok. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad

är klassisk och säkert bra när man är 40, men den väcker inte direkt en tonårings lust att läsa mer, säger hon.

Men en bra lärare öppnade vägen in i litteraturen – ”lamporna tändes” – och det gav bränsle till hennes låtskrivande.

– Jag uppskattar berättarhantverket. Och orden … jag älskar samtal i böcker, det finnsså mycket ton som man kan tolka. Jag älskar det i sånger också, som hos John Prine. Han är en sångens mästare, en sorts arbetarsångförfattare,de ord han använder är så enkla, men det han sjunger om är lika djupt och kryptiskt som Joni Mitchell.

När jag säger att det finns likheter mellan hennes låtar och Bruce Springsteens folkton, som på The ghost of Tom Joad, ser Kathleen nästan förskräckt ut.

– Å … Bruce Springsteen är en hjälte för mig. Han förkroppsligar allt som är bra med musik. Jag jämförs ju alltid med Lucinda Williams, det är smickrande, men jag lyssnade aldrig på henne när jag växte upp och det känns konstigt om folk tror att jag försöker gå i hennes fotspår, för det gör jag inte. Snarare Springsteen då, och Neil Young och Tom Petty.

Några gamla gubbar alltså …

– Jo, alla som jag ser som hjältar är döda eller gamla. Sextio eller äldre.

Släktskapen man tycker sig höra och se, vad står de för? Det är inte svårt att förstå att man refererar till Lucinda Williams när man hör Kathleen Edwards, men själv kommer jag att tänka på Steve Earle, Teddy Thompson och svenskorna Ebba Forsberg och Nina Ramsby.

Det är svårt att veta om det är rösterna, attityden eller bara att alla är favoriter. Bland dem kliver Kathleen i alla fall in. Från andra håll sett tar hon säkert också plats vid sidan av countrysnubbar som Willie Nelson eller radiorockare som Bryan Adams. Många män är det i alla fall i hennes musikaliska värld, både bland hjältarna och medmusikerna.

– Det är inget problem. Jag har väl alltid varit lite av pojkflicka, och … det är kanske ett extremt exempel, men den sorts kvinnliga

kultur som finns i typ Sex and the city är väldigt långt ifrån mig. Jag var i London häromdagen, och den där kulturen finns, kvinnor som lever för att luncha och klä upp sig! Jag har inget intresse av det, jag vill inte slösa min tid på … luncher.

Bild: David Berjlund

– Men visst saknar jag att spela med kvinnor ibland. Men kvinnliga musiker i Kanada gör oftast det jag gör, alltså är bandledare. Och det kan man ju inte vara så många i ett band. Jag är kanske den kvintessentiella alfahonan, säger Kathleen, skrattar och kommer på en hjälte till att nämna: Ani DiFranco.

– Hon är inte längre en viktig influens musikaliskt, men hon har gjort så mycket själv och hon använder inte musiken för att framhäva sitt ego. För många kvinnor som växte upp när jag gjorde det var Ani DiFranco ett fyrtorn, hon fick oss att tro på att vi kan. Det handlade inte om en feministroll, utan om att arbeta hårt, följa sin intuition, respektera sig själv och andra och förvänta sig mer av sig själv, för att göra det man gör bra.

”To be great in what you do” och ”to do what feels right”, säger Kathleen flera gånger. Det är allvarliga saker: att ta reda på vad man ska göra och göra det på riktigt. För musik är viktigt: när jag frågar om varför Kanada ger oss så mycket bra musik säger hon först ”den långa vintern”, men konstaterar sedan:

– Det är nog för att stjärn- och kändiskulturen inte finns i Kanada på samma sätt som i USA. Och det ger absolut bättre musik.

I Kathleen Edwards sånger finns de stora frågorna och de vanliga människorna, barer och boots, revanschtexter och varma ord. Alicia Ross handlar om ett autentiskt mord i Ontario och skildras på ett otäckt vardagligt sätt, berättat av flickan med ett lättglömt ansikte, i Sure as shit blir svordomen en öm och välvald kärleksförklaring. Två låtar på skivan sticker ut som tydligt politiska. Den ena, Oil man’s war, är en rak historia om Bobby och Annabel som åker norrut för att slippa militärtjänsten.

– Den handlar lite om Irak och lite om Vietnam, men mer om folks val att delta i krig, eller inte. Dagen efter det valet i USA, när Bush blev återvald, ringde folk vi kände från hela USA för att kolla vad det kostade att köpa hus i Kanada. De var oroliga för att deras femton-sextonåriga söner skulle bli inkallade till kriget … du vet, så många har förlorat sina barn. Först alla dessa år när man skyddar barnen från att ramla och göra sig illa, och sedan ska de ut i krig, säger Kathleen upprört.

– Men Oil man’s war handlar inte om USA, den handlar om krig. Jag har nära och underbara vänner som är amerikaner, jag älskar att arbeta där, och på sätt och vis är det inte min sak att kritisera USA, jag är kanadensare. Därför skrev jag Oh Canada, inte Oh America.

Oh Canada är en klagosång över hemlandet. Kathleen sjunger om sånt hon ser – våld, rasism och miljöförstöring, och när jag frågar om sången talar hon engagerat om svårigheterna för invandrare i landet, och svär över tystnaden om koldioxidutsläppen:

– Jag vill inte peka finger åt någon, jag är absolut en del av problemet – jag flyger hela tiden och åker turnébuss – men om jag fick redskapen att göra något annat skulle jag göra det.

– När jag kommer till Europa och ser hur det är här blir jag så frustrerad – vi borde ju satsa på kollektivtrafik hemma också. Men vi är en bilkultur, man måste köra bil för att kunna handla mat, alla åker ensamma i sina stora suv:ar. Och så räddar vi USA:s arsle just nu: vi förser dem med olja samtidigt som vi förstör mycket av vårt land vid nordkusten när vi utvinner den. Kanada ska ju vara en sådan fantastisk fristad med fin miljö … det vore ju fint om någon stod upp för bra idéer också!

Därmed inte sagt att hon vantrivs, inte i Kanada och inte i Sverige.

– Vi har mer gemensamt med Sverige än med amerikanerna. Det finns ett större ansvarstagande, gatorna är rena och folk har respekt för varandra. I USA är det den amerikanska drömmen, som är ”jag vill ha”. Vi har mycket mer av en socialistisk inställning, vi försöker utveckla samhällen mer utifrån filosofin att det behövs en by för att uppfostra ett barn, säger hon, och det är inget tvivel om att hon gillar det.

– I dag i Stockholm såg jag fler män som drog barnvagnar än jag någonsin skulle se i USA. I Toronto händer det också, men det är mer här. Så jag kanske måste flytta hit. Jag menar det.

På kvällen gör Kathleen och hennes man och gitarrist Colin Cripps en kort spelning för branschpublik i en källare på Söder. De börjar vid sex, stämningen är lite trött och stel. På väggen sitter en affisch med Ian Curtis från Joy Division, brittisk, neurotisk – lite annat än de två på scenen. Där står Kathleen i t-shirt och jeans, mer innerlig än cool. Hennes gråhårige rockkille står bredvid, vickar vänsterknät och kompar med ett vattenfall av toner, i svart skjorta med broderade rosor. Inför titellåten från nya skivan påpekar hon att den inte handlar om Colin. När hon kommer till raderna ”Don’t tell me your’re too tired, ten years I’ve been working night”, sträcker hon sig på tå och tittar mot baren, som en hälsning från en servitris till en annan, och det säger något.

När Kathleen skämtar om att vi väl lyssnar på henne som substitut för Neil Young – som är i Köpenhamn samma kväll – och gör en Young-cover blir det tydligt igen: den griper inte, det är hennes egna låtar och erfarenheter som gör det. I dem blir hennes röst stor, och orden kommer nära. Det är ett bra tecken.

Katleen Edwards discografi:
Failer (2003)
Live from the Bowery Ballroom (EP 2003)
Back to me (2005)
Asking for flowers (2008)

Kathleen Edwards hemsida hittar du här.

Här lan du se Kathleen Edwards video till sången I make the dough, you get the glory, där bl a den legendariske NHL-spelaren Marty McSorley (kanske mest känd för sina många utvisningsminuter) medverkar. McSorley nämns också i sången.

Intervjun har tidigare publicerats i Trots Allt.

 // David Berjlund