Rockabilly är på framfart i Sverige. The Playtones vinner dansbandskampen med sin derockifierade variant och The Baseballs ligger etta på albumlistan med sina 50-talsstöpta covers. Egentligen ingen större överraskning. De senaste tio åren (minst) har det bubblat rejält i den svenska rockabillygrytan. Band som Jack Baymoore & The Bandits och Jake & The Spitfires har låtit höra om sig, både i Sverige och på andra sidan Atlanten, och fått folk i tusental att ge sig iväg till A-bombers träffar och andra spelplatser för att se, höra och leva 50-tal. Gärna i en droppad, mattsvart a-fordroadster. För 20–30 år sedan var det Stray Cats och Shakin’ Stevens som gjorde oss den äran och nu är det dags igen. Men när rocksbillyn nu åter kliver ut ur skuggorna så är det i en mer tillrättalagd variant.

Tyskarna i The Baseballs ger oss bl a Rihannas Umbrella och Katie Meluas Hot’n’cold i Rockabillyversioner. Även Robbie Williams, Scissor Sisters , Roxette m fl får sig en släng av rockabillysleven. Riktigt kul, i alla fall en stund, och igenkänningsfaktorn är hög. Största överraskningen är kanske att de flesta av låtarna passar så bra i genren utan att det känns det minsta krystat eller anpassat. Känslan under lyssningen är nästan att det är 50-talsmaterial man lyssnar på.

Problem finns dock. Allt låter bra. Lite för bra. Det är ingen frustande och uppkäftig rockabilly som bjuds. Den tyska brytningen gör också att det blir lite som att kombinera fisk och bruna bönor. Gott var för sig (om man gillar det) men ingen smaksensation tillsammans. Grovt överdrivet blir det lite som att tänka sig Zarah Leander sjunga Motownsoul. Men det är som sagt en grov överdrift. Jag slipper dock inte undan känslan.

Kan man bortse från detta så kan man nog ha riktigt kul tillsammans med detta, och jag gissar att detta kommer att eka på gator och torg om någon månad när alla 50-talsbilar ska vårluftas. Och allt är bra gjort. Ett riktigt genidrag av bandet att nyttja 50-talspotentialen i låtarna. Passar både i farmor och farfars vardagsrum såväl som i tonårsrummet.

 // Anders Carling