Tänk dig ett Loney Dear kryddat med en rejäl dos vit soul. Där någonstans skulle jag lite slarvigt vilja placera Pontus Anderssons projekt Sidechild. Efter en brokig resa har Sidechild äntligen kommit ut med sitt debutalbum. För innan albumet på riktigt började spelas in var de förband åt självaste The Magic Numbers, vars sångare Romeo Stodart tidigt gillade dem.

De tolv låtarna på skivan är ibland som folkpopvågor, ibland som smäktande soullaguner och vid några tillfällen når vågorna ända fram till lagunen och ger ett mer uppblandat intryck. Till och med så uppblandat att det nästan blir lite disco…

Pontus Andersson har en karaktäristiskt sentimental sångröst som genomgående är det som bär låtarna. Rösten omges ömsom av solskensskinande lekfullhet, ömsom av bitterljuvhet. På sina håll känns det som att det är ganska utstuderat fulsnyggt. Och jag förstår tanken att ha både mer popiga och mer smäktande låtar, men tyvärr blir jag ändå lite uttråkad längs vägen.

Music for children hade mått bra av att ha skickat två-tre låtar på barnpassning, för att på så sätt tajta till ett i övrigt bra debutalbum.

 // Wilhelm Blixt