Johann Sebastian Bach slänger upp en binge toner mot himlen och tråck­lar sedan samman de nedfal­lande ljudkaskaderna i preludier, fugor och kantater. Han kastar lasso kring sin egen kreativitet. I pyttesmå partitur ryms sfärernas musik. I vår tid är Bach känd som kompositör. På 1700-talet beundra­des han för sitt hantverkskunnande, han var en baddare på att riva isär och sätta samman orglar. Men framför allt var han mästare på att skapa on-line, att improvisera. Men Bachs improvisationer har försvunnit ut i luften. Millimetertunna spår på tunna cd skivor har aldrig kunnat fånga in Mästaren. Vilket slöseri.

Självfallet kan man inte jämföra Bach och Keith Jarrett. Sådant gör dem båda orättvisa. 1700-talets polyfona konst och modern jazz är skilda genrer.

Keith Jarrett uppfattar sig själv som ett membran; mottagare av något som ligger utanför honom själv. Medvetet går han då in i en gammal musikalisk tradition. Hemligheten bakom Bachs storhet är, säger Jarrett, att han gör sig genomskinlig. På så sätt kan han släppa igenom ett ljus som är större än hans eget.

Också i Jarretts sätt att spela finns ett slags saklighet; han träder tillbaka för att ge plats för något annat – hemlighetsfullt. Det insmickrande eller förföriskt sentimentala är bortrensat. Jarrett har talat om ett ”färglöst ljus som föregår alla färger”. Enligt Jarrett avspeglar musik en andlig realitet. Den tycks finnas oberoende av människan. Med en håv fångar improvisatörerna denna undanglidande verklighet.

I hans stora solokonserter finns bara en man och en flygel. Där kränger musiken mellan skilda genrer. Högerhanden kan långa stunder slänga fram och tillbaka, likt en synkoperad pendel som hos swingens Errol Gardner eller Oscar Petersen. Så avbryts detta plötsligt. En dissonant efterklang ligger kvar. Inte en hostning i publiken. I tystnaden hörs impressionisternas glitter med ena handen och dimackord med den andra. Musiken är vemodigt vacker – som en katedral i vårkvällens motljus. Ibland är den kontemplativ och suggestivt stillsam. Andra gånger är den brutalt dånande och grovt krängande.

Nästan alla minns ett speciellt ställe (kan det vara tio minuter in i första spåret?) på The Köln concert. Den börjar med en briljant högerhand som letar sig runt bland tänkbara teman, varken rytm eller melodi är ännu där. Så börjar foten stampa. Ett knappt hörbart stön – så går han igång. Först är slingan enkel som en folkmelodi. Sedan blir den allt mer utbroderad. Långa stunder tycks den nästan försvunnen. Tung blues blandas med strimmor från Debussy. Under allt detta hörs en långsam vaggande rytm, som från urhavet.

För alla jazzälskare är Jarretts skivor ett måste, ungefär som Chopin för en klassiskt skolad pianist. Men – ursäkta alla Jarrett-fantaster – den stramt tyglade Jarrett är underskattad. Man bör lyssna på Sjostakovitjs Tjugofyra preludier och fugor. Det är som att lyssna på Bach genom ett filter av Matisse. Särskilt nummer åtta, den i fiss moll.

Ska man söka Gud kan det vara klokt att börja i skönheten. Estetikens teologi är förbisedd. Alldeles uppenbart finns genvägar till det oskapade ljuset – musik.

Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.

 // Owe Wikström