Jag lyssnar på Bäste vän, förstasingeln från Ett mysterium, och tänker att den flerfaldigt upprepade raden ”Det går att börja om” är vad hela albumet handlar om: det går att återuppta förlorad vänskap, det går att sparka igång ett sedan mer än 15 år avsomnat band och göra det med hedern i fullt behåll.

Uno Svenningsson, Arne Johansson och Mats Johansson har återfunnit lusten att göra musik tillsammans, och resultatet är inte pjåkigt alls. Det låter Freda’ 2.0 snarare än som fortsättningen på Unos inte alltför inspirerande solokarriär.

När det här albumet är som bäst bjuder det på melodistark poprock i klassisk Freda’-anda, och till och med det lite torra och struttiga soundet från bandets tidiga år har fått plats i öppningsspåret Äntligen här igen och någon mer låt.

Annars bjuds på gott och ont på en ganska strömlinjeformad ljudbild. Det är möjligt att syftet inte alls varit att radioanpassa musiken, men så har det ändå blivit. Och det är kanske inget fel på det i sak, men även om albumet alltså är ett klart framsteg jämfört med Uno Svenningsson som soloartist skulle jag kanske ha önskat ett lite större spektrum i klangen, ett lite större mod.

Nå, snyggt är det i alla fall, och det hörs att det ligger en hel del lust och inspiration bakom Ett mysterium. De flesta låtarna håller hög kvalitet rent musikaliskt, bara ett par svagare spår (till exempel titellåten) stör bilden.

Uno Svenningssons texter är ett lite knepigare kapitel, och har väl alltid varit det. De utgörs av allmänmänskliga funderingar om relationer och annat viktigt, men de är ofta tämligen yxigt formulerade och känns lite för ofta lite för släta. Av det lyft som då och då infinner sig i musiken finns inte mycket i texterna.

Trots det känns det som att trion har en hel del kvar att ge, och är det här början på en rad av nya skivprojekt så är det bra.

Välkomna tillbaka.

 // Rikard Flyckt