Ständigt detta Kanada. Det känns nästan löjligt att räkna upp hur mycket bra musik som kommer från Kanada. Så jag gör inte det. Konstaterar bara att Basia Bulat, uppväxt i Toronto, inte heller hon är det undantag som brukar bekräfta regeln. Istället är hon ytterligare ett i raden av bevis på att den nordamerikanska musiktraditionen på något märkligt sätt tycks befrias från så mycket av såväl sin hämmande konservatism som sin kommersiella ängslighet när den tar sig upp över gränsen till Kanada. Och uppstå i ett slags ny klarhet.

Singer-songwritern och månginstrumentalisten Basia Bulats andra album är visserligen lite mer ”kommersiellt” i meningen ”professionellt”, men det är framförallt den proffsighet som kommer av större erfarenhet. Efter framgångarna med charmerande debutalumet Oh my darling (2007) har hon ägnat mycket tid åt att turnera och slipa på sitt uttryck på scener världen över. Vilket också gör att det verkligen känns som ett album, en fungerande helhet, där låtarna hänger ihop med varandra.

I mina öron har resultatet inte blivit sämre. Heart of my own är en minst sagt intagande skiva, där Basia Bulat i mina öron framstår som den felande länken mellan Joni Mitchell och Natalie Merchant, både röstmässigt och musikaliskt. Hennes melodiska folkrock är helt enkelt oemotståndlig. Även om jag gillar omedelbarheten och närheten i de mer renskalade låtarna – som Sparrow och Once more, for the dollhouse –  så skänker de lite fläskigare arrangemangen, med svängiga trummor – som i If only you och Walk you down – en närmast sprallig dimension till flera låtar. Favoriter: Gold rush, Run, Heart of my own, If it rains. Med flera. Oemotståndligt var ordet, sa Bull.

 // Magnus Sundell