Hur förhålla sig till det faktum att i okunnigheten finns en befriande oskuld och förnöjsamhet, som går förlorad så snart vi jagar efter mer och mer kunskap? Maria Küchen har läst en seriesaga av Tove Jansson för att finna ledning.

”If ignorance is bliss, it is folly to be wize.” Om okunnighet är lycka, då är det dårskap att vara vis. Detta citat av den brittiske poeten Thomas Gray har följt mig ända sen jag i tonåren stötte på det för första gången, och dikten har rätt: I okunnighet finns ett mått av oskuld som fläckas när kunskapen får mig att inse att jag skulle kunna ha det bättre.

Bibeln, denna väldiga berättelse om människan, tar avstamp i att hon åt av frukten från kunskapens träd och sen dess har hon varit missnöjd. Utdrivningen ur Eden innebär inte bara att tvingas ut i daglig kamp för överlevnad mot yttre materiella omständigheter, att slita för det dagliga brödet i sitt anletes svett och så vidare. Ju mer materiell bekvämlighet tillvaron erbjuder, desto tydligare blir att den som har ätit av kunskapens träd också hamnar i en inre exil från förnöjsamhetens Eden.

Detta faktum är i sig inte oskyldigt. Det är lätt att hamna i rousseauanska drömmerier om den ädle vilden som en bättre varelse än den degenererade kulturmänniskan. Man frestas lätt att vilja optimera de syndfulla människorna genom att backa bandet och få oss att regrediera tills även nuet befolkas av motsvarigheter till Adam och Eva från tiden före syndafallet.

Utveckling och forskning avfärdas i denna den lyckliga okunnighetens namn inte så sällan som naturvidrigt, känslokallt eller ogudaktigt: Den onde vetenskapsmannen är en arketyp i populärkulturen, nyandligheten avfärdar rationell analys till förmån för ”emotionell intelligens” – och vilken bokstavstroende kristen behöver naturvetenskap, allt värt att veta står ju i bibeln?

Samtliga dessa hållningar är i full bemärkelse människofientliga, ja, livsfientliga. Människan är kunskapssökande och skall vara det. Det må ha varit ett brott mot Guds vilja att äta frukten från Edens träd men nu har det en gång för alla skett. Sedan den dagen är fortsatt kunskapssökande ett villkor för överlevnad här i jämmerdalen och därmed en allmän mänsklig rättighet, och okunnighet är inte längre ogrumlad lycka. Tvärtom.

Den okunnige kan duperas och utnyttjas av den som vet mera, och så har skett genom mänsklighetens hela historia.

Därför ville de styrande i Östeuropas kommuniststater hålla medborgarna okunniga om tillståndet i det kapitalistiska västerlandet, därför oroar sig makthavare här i väst över det faktum att tredje världen får alltmer kunskap om hur vi lever här: Får de fattiga veta hur de rika har det, då kommer de att vilja ha det likadant. Naturligtvis. Missnöjets frö är sått och det går knappast att klandra de fattiga för den sakens skull. Det är de rika som måste lära av dem, inte tvärtom. För planetens och själens överlevnad är det nödvändigt att vi som i materiell bemärkelse är rika börjar öva oss i att nöja oss med mindre.

I egenskap av västerlänning tillhör jag dem som lever oanständigt högt över planetens tillgångar. Allt fler med mig börjar känna att skälet att nöja sig med mindre inte bara handlar om materiell solidaritet med resten av mänskligheten – resurserna måste räcka till för alla – utan också om att rädda den egna själen.

Att i god bemärkelse hitta tillbaka till oskuldsfull förnöjsamhet handlar inte om att sluta söka kunskap. Det handlar om att våga stanna i det jag har och det jag är i stället för att ständigt sträva efter mera, ständigt försöka transformera mig till en annan mer lyckad människa som jag ändå aldrig kommer att kunna bli. Jag är Guds avbild, alltså är jag den jag är.

”Lev ditt bästa liv!” trumpetar dock coachingindustrin, och i den västerländska nutidsvarelsen börjar hjärtat genast bulta oroligt: ”Gör jag inte det? lever jag inte mitt bästa liv? Och om inte, hur skulle mitt bästa liv se ut?”

Credot ”Lev ditt bästa liv!” känns oerhört samtida, men har varit i växande i decennier. Tove Jansson, denna knivskarpt varma kännare av människans bevekelsegrunder, gestaltade det i en av sina allra första serier om Mumintrollen: Vi börjar ett nytt liv, nyss återutgiven i Tove Janssons samlade serier, del 2 (Alfabeta).

Bild: Omslagsbild till ”Tove Janssons samlade serier, del 2″ (Bokförlaget Alfabeta)

I lycklig oskuld lever mumintrollen i sin dal, slående lik Eden, tills Profeten dyker upp. Behängd med druvor och frukter som själva kunskapsträdet, upplyser han dalens invånare om att de hämmar sig själva genom att inte leva fritt.

Ni måste bli lyckliga! förkunnar Profeten. Och mumintrollen, alltid generöst beredda att öppna sig för omvärldens budskap och önskningar, börjar ge varandra frågande blickar:

”Är vi inte lyckliga? Lever vi inte som vi borde? Det trodde jag, men jag har ju egentligen inte alls funderat på saken. Tänk om Profeten har rätt?”

Att vara lycklig, säger Profeten i mumindalen, är att vara fri. Och att vara fri är att följa sina egna impulser, att göra vad man själv har lust med. Så muminpappan lämnar familjen och bosätter sig i ett träd där han ägnar sig åt att dricka vin och läsa deckare. Snorkfröken rymmer till mumintrollets sorg med en bleksiktig typ som hon har träffat på en bar. Ingen hinner med någon annan eftersom alla är upptagna med att springa på Profetens möten och höra föredrag om hur man blir lycklig. Snart nog sitter alla ensamma i varsitt hörn av dalen, fryser och längtar efter de andra men törs inte krypa till korset.

Till sist får muminmamman nog. Det som sker omkring henne gör henne så ledsen att hon slänger förkläde och handväska och bestämmer sig för att leva fritt hon också. Chockeffekten är inte att leka med. När till och med hon förverkligar sig själv genom att strunta i andra, förskräcks de andra i djupet av sitt väsen.

Den enda som får ut verklig glädje av den chimära befrielsen är just muminmamman. Hon slutar baka födelsedagstårta och sen gråtande vänta på en familj som är så upptagen med individuellt självförverkligande att de struntar i att komma hem och äta den. I stället sätter hon blommor kring öronen, badar i havet och plockar snäckor åt bara sig själv. En mer välförtjänt husmorssemester är det svårt att föreställa sig.

Gladast av alla över Lyckoprofetens ankomst till mumindalen är Stinky, en varelse som har klara likheter med djävulen själv och som i frihetens namn har släpps ut ur fängelset av Profeten. För nöjes skull spetsar Stinky till läget genom att locka också en helt annan profet till dalen, Domedagsprofeten nämligen. Känns han igen? Bland de vilsegångna muminfåren, som trots allt i frihetens namn har haft en del skoj, börjar Domedagsprofeten predika räfst och rättarting. Invånarna i Mumindalen har syndat! Nu måste de sona sin synd genom att lida!

Muminfamiljen – nu alltså utan styrande gudomlig pricip i form av Den Heliga Muminmodern – målar huset svart, gör goda gärningar som ingen blir glad av och börjar leva på havrevälling som de har bränt vid med flit. Snorkfröken klipper luggen av sig och bestämmer sig för att gå i kloster. Smycken, sprit och annat roligt slängs åt skogen, där Stinky och hans anhang samlar ihop det och behåller det för egen vinning.

När muminmamman mitt i detta kommer hem, får hon ett av sina sällsynta raserianfall. Hon personifierar förstås inte bara den självutgivande gudomliga kärlekens utan också den jordiska förnöjsamhetens: Att ta hand om varandra, att inte komplicera saker i onödan, att njuta av det fina man har i stället för att grubbla på allt fint man inte har. Inför hennes stränga blick förstår resten av familjen hur ynkligt nakna de är i sin missriktade och splittrade iver att söka kunskap om hur man lever rätt och gör det rätta.

Och samtidigt, i en annan del av dalen, jublar ett litet knytt: ”Kom och titta! Profeterna slåss!”

Muminmamman rycker naturligtvis in. ”Nu slutar profeterna slåss med detsamma! Era läror är fina, men de är för krångliga för vanligt folk!” Slagsmålet ebbar ut i förbrödring och vänskap. Med armarna om varandra går lyckoprofeten och domedagsprofeten iväg mot solnedgången, i grunden förändrade av mötet med förnöjsamheten som gudomlig princip i ett Eden som skakades men egentligen aldrig rördes:

Ett visst mått av okunnighet är lycka, alltför mycket grubblande visdom är fånigt och kärlek är allt.

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Nod, nummer 4 2009.

 // Maria Küchen