Jag är djupt osaklig.

Låtom oss konstaterar detta faktum med en gång. I min värld får en konsert med Depeche Mode instinktivt högsta betyg, bara av den enkla anledningen att Basildontrion befinner sig på armslängds (nåja) avstånd.

Depeche Mode är nämligen världens bästa band. Alla kategorier.

Men uti denna hejdlösa subjektivitet finns ändå någon form av insikt. Angående måndagens konsert måste således följande nyanserade påpekanden fogas till det enastående helhetsintrycket:

* Stripped, Miles away/The truth is och Policy of truth föll alldeles platt. Att bandet, efter nästan ett år på turné, dessutom lyckas med konststycket att spela den sistnämnda låten så fel att de tvingas stanna upp och börja om från början, är dessutom ingenting annat än obegripligt.

* I jämförelse med tidigare alster är senast skivan – Sounds of the universe – inte tillräckligt bra. För att uttrycka det milt. Ett faktum som till och med bandet själva verka ha insett. De nya melodierna avhandlades summariskt.

* Av någon outgrundlig anledning envisas sångaren Dave Gahan med att vända ryggen mot publiken alldeles för ofta.

Men när han väl låter bli denna ovana så är det också slut på problemen. Och på sakligheten. Ty då står där en fixstjärna som inte ens behöver sjunga för att ha hela världen lindad runt sitt finger. Som förför, bara genom att visa sig. En vibrerande utstrålning som faktiskt saknar motstycke inom modern populärkultur.

Då spelar det ingen roll att Malmöpubliken är anmärkningsvärt oinspirerad. Eller att vissa inslag känns, väl pliktskyldiga. Eller att Andy Fletcher, som mycket väl kan vara musikhistoriens mest obegripliga bandmedlem, ser ut som en bortkommen och högst genomsnittlig mellanstadielärare.

För, när Dave Gahan sjunger ”All I ever wanted, all I ever needed is here, in my arms, words are very, unnecessary, they can only do harm” och på sedvanligt och ack så uppviglande manér sliter av sig både sin figursydda kavaj och den karakteristiska västen; eller när Martin Gore, som mycket väl kan vara musikhistoriens mest oumbärliga bandmedlem, sjunger mästerverket One caress som om det gällde livet självt, då är det bara att kapitulera. Då köper vi konceptet rakt av. Då är Depeche Mode verkligen världens bästa band. Alla kategorier.

Men så är jag ju djupt osaklig också.

Se Depeche Mode framföra Personal Jesus vid konserten i Malmö 25 januari:

 // Simon Bynert