Stuart Staples och hans kamrater i Tindersticks nådde någon sorts höjdpunkt på Curtains 1997. Sedan dess har bandets musikaliska resa varit intressant men ojämn. Nya Falling down a mountain ändrar inte på bilden – det här är ett band som söker sin identitet, trots att de redan hade den.

Här finns några spår i den tradition där jag gärna vill ha Tindersticks – lågmält soulig pop där Staples minst sagt speciella vibrato får ta rejält med plats; det är då det lågmälda vemodet tar plats i rummet, det är de låtarna som räddar Falling… från haveri.

Men sedan är det jazzinfluenser, stompigare soulpop, en låt – Peanuts – som är så söt att man storknar… det spretar åt alla möjliga håll, och tänker ni att det kan ju vara spännande så är det inte riktigt det.

Låtmaterialet är för ojämnt och ja, det här är ett album som inte vet vad det vill.

Se trailern för albumet här:

 // Rikard Flyckt