Vi har stämt träff vid Rådmansgatans tunnelbana. Jag är punktlig för ovanlighetens skull. Inte fem, tio sen. Jag ska bjuda på lunch, så har vi bestämt. Några minuter passerar. Rådmansgatans tunnelbanestation har fyra uppgångar. Alla mynnar ut på Sveavägen. Står jag vid rätt? Jag ringer. Inget svar. Ivrig som jag är ringer jag igen och läser in ett meddelande om att jag står utanför nån databutik. Tio minuter senare skickar jag ett sms: ”hörnet Rådmans–Svea alltså”. Är du kanske här i närheten och letar efter mig? Har du glömt din mobil? Är du utan batteri? Efter tjugo minuters väntan går jag till restaurangen. Du är inte där. Jag går tillbaks.

Det är en soldisig januaridag. Snön har smält bort och det knastrar av sand under mina fötter. Bilarna rör sig i sävlig takt och folk släntrar till och från, mellan kontor och lunchmöten. Allt pågår som vanligt runt omkring mig men jag förflyttas genom tid och rum.

Står vid ett fönster på Bastugatan och tittar febrilt längs trottoaren. Kommer hon inte snart? Hon sa sex och nu är hon snart sju. Det har hänt nåt, jag vet det. Min mamma har råkat ut för en olycka. Kanske död. Hon brukar vara sen, men hon lovade ju verkligen den här gången … Jag kämpar med tårarna. Kan inte slita mig från fönstret, kan inte göra någonting annat än bara stå där och titta och vänta. Så äntligen, en nyckel i låset och jag sväljer min oro och min ilska, än en gång.

Hörnet Rådmans–Svea. Är det här ditt sätt att säga mig nåt? Vad? Börjar känna mig löjlig. Hur länge ska jag stå här? Känner jag dig tillräckligt väl för att veta att du inte skulle göra så här medvetet? Om jag ger upp nu och sätter mig på tunnelbanan tillbaka till Södermalm kommer jag börja gråta. Barndomens övergivenhetskänsla har blottat sitt sorgsna tryne. Ligger och lurar i mellanrummen mellan mina andetag, i vacuumet i mitt huvud, i detta att ge upp och låtsas som om inget hänt, som om jag inte alls väntat, som om jag inte alls blivit bortglömd, som om jag inte fanns …

Nej, jag går och äter lunch själv. Jag ska njuta av maten och skriva. Jag ska använda den här upplevelsen till något kreativt.

Jag tror att du sover. Du har helt andra tider än jag. Du kan vakna mitt i natten och vara tvungen att gå upp och skriva och sen somnar du om framåt morgonen. En gång när vi skulle spela på en begravning höll du på att sova bort den fast den inte började förrän två. Jag tror att du ligger i din säng och inte har den blekaste aning om att jag just nu åker slalom mellan svarta hål av gammal sorg.

(Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.)

 // Irma Schultz Keller