Första gången jag läste Kristian Lundbergs täta hårda självbiografi Yarden fick jag fysiska symtom. Händerna domnade. Jag skojar inte. Andra gången gick det lättare, men nu efter tre läsningar behöver jag bara tänka ”Yarden” för att en känsla ska uppstå i min kropp av kyla som sprider sig och inifrån spräcker ett helt samhälle. Jag är förvånad över att denna strålande bok inte har fått Augustpriset, nåja, nyss fick författaren Ivar Lo Johanssons pris, det är också stort.

I Yarden beskrivs en resa tur och retur underklassen. Kristian Lundberg sköt upp därifrån som ett litterärt stjärnskott på 90-talet men så tröt uppdragen och han sjönk tillbaka ner i en tillvaro där han för usel lön måste kroppsarbeta för brödfödan. En av många intressanta aspekter av Yarden är kontrasten mellan nu och då: Sverige har blivit så mycket hårdare för dem som redan för tjugo år sedan hade det hårdast. En annan aspekt är hur de som skulle behöva hålla ihop i stället spelas ut mot varandra. En tredje är försoningen, att det mitt i kylan går att trots allt leva.

Yarden innehåller ett svart pärlband av oförglömliga scener: Kristians arbetskamrat från Mellanöstern som blir en vän och sen plötsligt utan ett ord bara försvinner spårlöst, den vansinniga mammans olika infall, den bemedlade pappan som vägrar kännas vid sina barn men plötsligt kontaktar dem inför en födelsedagsfest han tänker hålla i sin flotta våning: ”Ni kan väl hjälpa till med att ta emot folks ytterkläder, ni behöver inte tala om för någon att vi är släkt.”

Vissa bekanta skriker rakt ut: ”Är du inte klok?!” när jag säger att jag bitvis upplever Yarden som en rolig bok, att det finns en bärande humor under skildringarna av detta elände, men det är så jag ser det: Galghumorn regerar inte här, men räddar kanske. Att Kristian Lundberg överhuvudtaget är vid liv, är med tanke på den uppväxt han hade, är närmast ett under. Jag tänker på en annan bok av honom som jag älskar, på dess titel: Den som inte talar är död. Så tror jag att det är för vissa av oss. Man måste tala eller bokstavligen dö.

 // Maria Küchen