Den friheten som titeln på nya Alicia Keys syftar på, tror jag har att göra med musikalisk frihet. Hon vågar alltmer frigöra sig från debutens retrosoulballader, och gör helt enkelt lysande poplåtar.

Fjärde skivan har kanske ingen hit i klass med No one från förra plattan, men jag lyssnar på den om och om igen och tröttnar inte. Starka jämna melodier, oklanderligt sväng. Jag diggar verkligen duetten med Beyoncé, Put it in a lovesong där de som menar att Keys är en bättre låtskrivare än sångare, får svar på tal. Grymt vokalt rally med två starka sångerskor! Annars är jag väldigt svag för Stevie-doftande balladen That’s how strong my love is… vacker låt. Jag tycker att Alicia Keys verkligen bara blir starkare och bättre för varje skiva. (Sen undrar man ju om hon och Salem al Fakir är själsfränder när man lyssnar på Wait til you see my smile.)

 // Katarina Josephsson