Det finns få författare som närmast bokstavligt talat gör mig andfådd. Salman Rushdie är en av dem. Men detta att man emellanåt drar en lättnads suck när hans romaner är över betyder inte att de på något vis är tråkiga eller, Gud förbjude, dåliga. Tvärtom.

Förmodligen känner den som läst Salman Rushdie istället igen den där, mättnaden. En sorts poetisk sockerchock. Känslan av att, ha nått klimax och behöva ta en paus. Och den som fullständigt kapitulerat inför Rushdies hejdlösa fullkontaktslitteratur, lär knappast bli besviken den här gången heller.

Under brinnande renässans reser Niccoló Vespucci – påhittad son till en lika påhittad kusin till en viss Amerigo Vespucci – från Europa till den indiske och smått skogstokige mogulen Akbar den stores hov i sägenomspunna Sikri. Segerstaden. Niccoló säger sig vara den mångt mycket äldre Akbars farbror, och ger sig in i en makalös historia för att bevisa detta påstående.

I centrum för hans epos står den undersköna Qara Köz – en drömfigur som är så strålande vacker att hon nästan blir konturlös – och de tre barndomsvännerna Nino Argalia, Machiavelli – ja, just den Machiavelli – och Agostino Vespucci – den påhittade kusinen. Historiska karaktärer och rena fantasifoster vävs ihop i en storslagen resa från galenskap, despoter och paradoxal upplysning i Öst – till bondläppar, förfall och urskillningslös död i Florens. Ett, som så ofta i Rushdies romaner, taktlöst och korrupt Väst.

Men Förtrollerskan från Florens är inte bara ett drömskt mönster av underförstådda insikter och skir poesi. Den är framför allting annat en regelrätt saga. En svindlande färd, förbi sjörövarskepp, schweiziska albinojättar, fantasifruar, obestridd magi, bestridd erotik, och, humor. Den, hos Salman Rushdie, allestädes närvarande humorn.

Och helhetsintrycket är svårslaget. En briljant text, på randen till galenskap. Precis som det ska vara.

Då gör det faktiskt ingenting att man blir mentalt proppmätt av bara farten.

 // Simon Bynert