Dom av oss som var och lyssnade på Kirk Franklin i Globen i höstas fick höra en imponerad Kirk lovsjunga sångaren Samuel Ljungblahd, som steppade in och visade sina soulstämband som lätt matchade Franklins sångare. Det var härligt! Kolla nedan.

Men väl så härligt är det att lyssna till nya skivan. Ljungblahd säger i intervjuer att han vill förenkla, återvända till soulrötterna med plattan, han har inspirerats av artister som Smokey Robinson och Sam & Dave och gått loss i 60-talssoul. Det hörs förstås! Ljudbilden är mycket retro, enkel, tamburinklirrande, svängig. De nya låtarna är väldigt slagkraftiga och enkla att ta till sig. Man stampar oavbrutet takten och sjunger med (som i Yeah, yeah, yeah. Det är folkligt så det förslår, som gjort för allsång med publiken)

Men det som gör skivan bra är framförallt sångaren Ljungblahd, med sitt ljusa falsettiga sound och sin aldrig sinande energi. Dessutom har han bra folk omkring sig, där jag särskilt uppskattar sångarkollegan Christos Gontevas.

 // Katarina Josephsson