Everyone says I love you, hävdade Woody Allen i en film i mitten av nittiotalet. Men Rhett Miller inleder sin senaste soloskiva med att konstatera att Nobody says I love you anymore. Men så har det ju också gått femton år sedan den där filmen … Det har också gått tre år sedan Rhett Millers förra soloskiva The believer. Om han tappat tron på kärleken sedan dess, ska jag låta var osagt, men visst kan man ana en lite större uppgivenhet här, en sån där som kan komma med åren. (Han fyller 40 i år, låt er inte luras av hans pojkaktiga uppsyn.) Erfarenheter är dock sällan till nackdel för kreativiteten, och i Rhett Millers fall är det uppenbart att han bara gör bättre och bättre musik ju äldre han blir. För varje skiva, solo eller med sitt band Old 97’s, lyckas han bara bättre och bättre med att få ihop sin förkärlek för amerikansk rotmusik, rock och brittisk pop.

Texas-bandet Old 97’s senaste skiva Blame it on gravity var en av 2008 års bästa skivor i min värld. Jag har spelat den otroligt mycket. Den var producerad av Salim Nourallah – förutom en hyllad producent själv en strålande artist under eget namn och tillsammans med brorsan Faris i The Nourallah Brothers – vilket verkligen visade sig vara ”a match made in heaven”.

Salim Nourallah har även producerat den här soloskivan (som är Millers tredje) och han har liksom på Blame it on gravity, verkligen lyckats få fram Millers melodiska popkvaliteter, utan att på något sätt göra avkall på hans rockrötter och förtjusning i lite nödvändigt skrammel.

En annan bra hjälp är förstås de övriga musikerna på skivan, bl a multiinstrumentalisten Jon Brion, trummisen John Dufilho (The Apples In Stereo) och gitarristen Billy Harvey.

Skivan, som alltså inleds med Nobody says I love you anymore – ”Hollow your heart out and hold out your hope / God give me strength and a good length of rope” – är full av oemotståndliga melodier, och Rhett Miller sjunger kanske bättre än någonsin, hans röst blir bara bättre med åren. Ibland är det rock’n’rolligt svängigt, som i Happy birtday don’t die, ibland lågmält och skört som i fantastiskt vackra Bonfire, ibland countryjazzigt som i sköna Another girlfriend. Kärlek, misslyckanden, tro, tivel, upprättelse, livsmod, tillit, hopp … Jag mår väldigt bra av Rhett Millers musik. Den bäddar in mig i en stor värme mitt i det kalla januari.

I och med Blame it on gravity och den här självbetitlade soloskivan finns det nu en tydligare överenstämmelse mellan Old 97’s och deras leadsångare och främste låtskrivares soloprojekt. Såvitt jag kan höra skulle detta lika gärna kunnat spelas in av Old 97’s. Men jag bryr mig inte, huvudsaken att jag fått mig ännu en rejäl dos Rhett Miller-musik.

Se Rhett Miller framföra låten ”I need to know where I stand” från sin nya skiva solo:

 // Magnus Sundell