Jag antar att julen också 2009 innebar miljoner presenter, skinkor och praliner, för att fira att Gud blev människa. För att bli riktigt mänskliga själva behöver vi kanske följa Gud en bit, leva oss in i andras liv. Stefan Sundström och Kent kan hjälpa till.

Stefan Sundströms Ingenting har hänt börjar försiktigt med Glöm din dröm – en smygande, dyster betraktelse från tevesoffan – och slutar jätteförsiktigt med En timme till. Rakt igenom alla tio låtarna finns koncentration och lugn. Sundström låter bli sin rock ’n roll-röst, sätter sig i stället intill lyssnaren och sjunger lågmält, genom ett album som hänger ihop, med en genomgående stämning. Inte munter, direkt, men stark.

Stefan Sundströms texter ser ibland – på papperet – angelägna men lite fladdriga ut. Men när han sjunger dem. Titellåten är en drabbande berättelse som knyter ihop händelselös i-landstillvaro och en totalt utsatt tillvaro någonstans långt bort. Alla ska i jorden blir både en sorgsen lovsång – inför döden är vi i alla fall lika – och sorgesång över ojämlikhet och felfokus. Sundström lyckas till och med ge mening åt himmelsbilder med gator av guld – där skulle man få slippa skulden, sjunger han – men skuld är väl omodernt nu, liksom att leta guld i något annat än det materiella.

Mycket ande, mycket landsbygd och kärlek blir det. Starka iakttagelser. ”Ibland får jag känslan att det är tv som tittar på oss”.

Stefan Sundström har hållit på lite längre än Kent. Musikaliskt är det långt mellan dem, men de står alldeles intill varann i arbetet som seriösa artister. De bearbetar samtiden och forskar i vad de ser.

Kents åttonde album Röd är sammanhållet som en film. Början iscensätts i en kyrka: klockringning, en dörr som slår igen, orgel och en oövad kör i en kort psalm som på tolv textrader öppnar frågor om ansvar, fel och rätt. Ur slutackordet flyter en syntmelodislinga som effektivt drar en från den ganska stillastående uvertyren, in i Kents rytmiska, tighta och fängslande pop.

Först hör jag nästan bara syntar. Snart är instrumenteringen helt ointressant, för att låtarna griper tag och tar plats i mig. När jag läser texterna kan jag inte värja mig. Röd handlar om skuld och svek, om brist, allt som finns kvar att göra.

Om tro, hopp och kärlek. Tron – räcker den till något, i sig? Hoppet kan vara ett sånt som man lockas att göra genom ett fönster. Kärleken är inte given lösning, den kan krossa också. ”Allt är mer eller mindre trasigt”, sjunger Jocke Berg. Mörkt? Det är ju mörkt runtom. Men mitt i trasigheten härbärgerar Kents musik oceaner av längtan, möjlig kontakt och räddning.

Kent är Sveriges största rockband. Det handlar om konstnärlig nivå, de har med tiden borrat allt djupare, de går vidare, och på Röd hittar de nya, oslitna, språkliga bilder och musikaliska uttryck, och helheten är urstark. Röd öppnar för tanke och dans, sång efter sång tar lyssnaren med till en plats där man ser vårt Sverige lite från sidan.

Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen utegransljus mot ensamheten.

Texten har tidigare publicerats i Sändaren.

 // David Berjlund