När religion definieras i termer av harmonibringande upplevelser, finns det då inte en fara att andlighet blir ytterligare en av alla saker vi ska vara bra på? Ytterligare ett projekt att förverkliga, vid sidan av alla andra projekt?

- – - -

Our path is worn, our feet are poorly shod
We lift up our prayer against the odds
And fear the silence is the voice of God

Brutna ord av en bruten röst. Emmylou Harris smärtsamt vackra The pearl känns ovanligt vederkvickande denna gråa vinterdag. Men raderna är också välgörande, tänker jag för mig själv, i en tid då även andligheten tycks på god väg att inlemmas i den växande upplevelseindustrin. Andlighet som lite feel good, en sista utväg för att döva den där irriterande hungern som inte ger med sig trots vårt överflöd. Istället för att lyssna till hungerns tilltal.

Framåt kvällningen pallrar jag mig upp till Södra Teatern, som utannonserat en samtalskväll under rubriken ”Sex – en motorväg till Gud?”. (Vem kan motstå något sådant?) Teatern är välbesökt. Under nästan två timmar flyter samtalet på i intensiv ton. Men lite utöver det förväntade blir sagt. Både andlighet och sexualitet behandlas mest i termer av positiva upplevelser som berikar individen.

Enda gången samtalet verkligen bränner till är när frågan om huruvida Gud finns inom eller bortom oss själva kommer på tal. Konsensusen om att Gud är det jag upplever i mitt inre tycks total. Tills stämningen plötsligt bryts av en röst ur panelen som på bred, chosefri skånska konstaterar: ”När jag tittar in i mig själv ser jag bara ett stort mörker. Därför måste jag tro att Gud finns bortom mig själv, som ett Du.”

Väl hemma igen rullar jag igång Harrisplattan ännu en gång:

Sorrow is constant and the joys are brief
The seasons come and bring no sweet relief
Time is a brutal but a careless thief
Who takes our lot but leaves behind the grief

Bild: Rocky Schenck/Nonesuch

Varför finner jag denna svartsynta, karga andlighet så mycket mer tilltalande än allt tal om lyckorus och orgasmer – andliga som sexuella – som avlöser varandra?

Men varför raljera över en andlighet som söker harmoni och glädje? Kan inte människor få tillåtas vara lyckliga och harmoniska?

Man behöver dock inte vara misantrop eller utstuderad pessimist för att konstatera att livet allt som oftast inte är denna glammiga framgångssaga. Att andlighet många gånger utmärks av frånvaro av upplevelser, av tomhet rentutav. Eller att sexualiteten under långa perioder består i utebliven lust, i brist, eller varför inte kalla det vila? Var finns de berättelser, den teologi som bär denna sida av livet, av att vara människa?

När religion i allt högre grad kommer att definieras i termer av harmonibringande upplevelser, finns det då inte en fara att andlighet blir ytterligare en av alla saker vi ska vara bra på? Ytterligare ett projekt att förverkliga, vid sidan om den vältränade kroppen, det konceptinredda hemmet och den dyrköpta karriären?

Jag återvänder till Emmylou Harris igen. Kan det vara för att den ger utrymme åt tron, denna bristens eller blindhetens andlighet, som den blir tilltalande. För är det inte så att tron kräver ett visst mått av icke-seende för att kunna andas? När vi inte längre har de välpaketerade svaren, argumenten, bevisen, utan tvingas famla i mörkret – är det inte då vi lär oss att tro?

Min tanke går till Jesus möte med lärjungen Tomas, kallad Tvillingen, men mer känd som Tvivlaren. Tomas vill se Jesus sår för att kunna tro. Eller kanske snarare för att kunna veta, för att kunna vara säker. Men tro handlar just inte om säkerhet. ”Du tror därför att du har sett mig”, säger Jesus. ”Saliga de som inte har sett men tror ändå.”

So there’ll be no guiding light for you and me
We are not sailors lost out on the sea
We were always headed toward eternity
Hoping for a glimpse of Galilee

Tron närs av icke-seendet, bristen, frånvaron av säkra vägmärken. Samtidigt mynnar denna andlighet sällan ut i cynism eller förtvivlan. Det är inget riktningslöst irrande på ett bottenlöst hav vi möter. Hoppet finns alltid där till syvende och sist – om så bara en gnutta, en strimma av ljus som bär oss vidare på vår resa mot evigheten. Tro parat med hopp sålunda.

Och kärlek. Jag finner min sista pusselbit till varför denna karga andlighet, låt oss kalla den armodets andlighet, känns mer trovärdig än det mesta av vad som står till buds på den religiösa marknaden idag. Vi möter här en andlighet som fokuserar bort från mig själv och mina upplevelser. Därmed öppnas också en rymd upp för den andra människan.

Både inom och utanför kyrkans väggar tycks andlighet alltmer handla om att må bra. Vi köper oss dyra retreater och ger oss iväg på spännande pilgrimsresor på kontinenten (Santiago de Compostela smäller onekligen högre än Ibiza när man snackar semesterminnen). Inget ont om detta i sig. Men vart tog talet om andlighetens radikalt etiska kall vägen? Kallet att ge upp det egna självet för någon annan, oavsett vilka eventuella andliga kickar eller spektakulära erfarenheter det må ge mig?

Så lämnar även den akademiska teologin en del övrigt att önska. Backar man ett par decennier frodades intresset för den fattiga världens teologier. Teologier som tog Bibelns profetiska budskap på orden och omsatte det i praktik. Som påminde oss om att allt tal om ortodoxi, om att bevara den rena läran, bara blir tomt prat så länge det inte går hand i hand med ortopraxis – ett rent eller sant handlande.

Idag har befrielseteologin sedan länge gått ur modet. Istället flockas man runt kurser om mystik, ikoner och ökenfäder. Återigen – inget ont om detta i sig. Men det är problematiskt när det sker till priset av de teologier som alltjämt skrivs i den fattiga världen, den värld där teologi inte är en fråga om mode utan om att kämpa för bröd för dagen.

Vi har mycket att lära av dessa teologier som även de bär på ett slags armodets andlighet. Kanske är det så att det krävs en brist, en djupare hunger för att vi ska förmå sträcka oss utöver vårt eget andliga välbefinnande och se den andra människan i hennes utsatthet?

Timmen är sen och skivan har tystnat igen. Den gråa vinterdagen har sedan länge övergått i en gnistrande vinternatt. Jag trycker på playknappen och lyssnar en sista gång till den brutna rösten som framsjunger orden om livets armod och Guds tystnad.

Men varken armodet eller tystnaden får sista ordet. Det får istället hoppet. Hoppet om en kommande rättvisa. Hoppet om en framtida befrielse, en gryning vid den långa nattens slut.

Och i kraft av detta hopp ett trotsigt Halleluja. Lovad vare den Gud som hör de armas rop.

Like falling stars from the universe, we are hurled
Down through the long loneliness of the world
Until we behold the pain become the pearl
Cryin’ Allelujah, Allelujah
We cry Allelujah

 // Jayne Svenungsson