Häromdagen hjälpte jag sonen, som nu bor på annan ort, att sälja sin hemmavarande platta datorskärm på Blocket. (Han har ju mognat och gått över till Mac, bevars.) Det gick lätt. Bara några timmar efter att jag satt ut annonsen ringde en intressent. Han ville gärna köpa skärmen, hans egen hade gått sönder. Efter sedvanligt köpslående kring prutmånen kom vi överens om affären, och jag undrade när han kunde komma och hämta varan. Det visade sig att han bodde på andra sidan stan och inte hade bil, dessutom hittade han lite dåligt här, sa han ursäktande. Så han undrade lite försiktigt om vi kunde ses vid Lidl-butiken i hans område.

Under bråkdelen av en sekund genomgick Magnus Sundell en inre kris. Kväll, tretton minusgrader ute, den första vinterförkylningen nyss utbruten … Det var väl ändå hans ansvar? Kunde han inte hämta skärmen, fick det väl vara … Skärpning! Klart du ska åka dit! Visst, naturligtvis.

”Inga problem”, sa jag. ”Jag vet precis var den affären ligger. Jag är där om tjugo minuter. Ska bara packa in skärmen i nåt lämpligt.”

Det blev några stora plastkassar, som visade sig passa perfekt för ändamålet. Så gav jag mig iväg med bilen i den bitande januarikylan. Väl framme vid Lidl, såg jag snart en ung man komma släntrande, som jag antog var köparen. Jag klev ut, gick mot honom och ropade hans namn. Han svarade med mitt. Kontakt.

”Är du från Iran?” frågade jag medan vi gick mot bilen. Han skrattade förvånat och sa. ”Ja, det är jag.”

”Jag gissade det”, sa jag. ”Jag vet att ditt namn är ett vanligt namn i Iran.”

”Ja, det är mycket vanligt”, sa han och skrattade igen.

Vi pratade lite om hur hemskt kallt det var, och hur illa vi tyckte om det båda två – och jag fick ur mig några beklagande ursäkter om den svenska vintern. Som ville jag förklara att den inte var mitt fel.

Framme vid bilen visade jag honom skärmen, han såg nöjd ut och frågade: ”Och sladden?” Skit också. Någon sladd hade jag inte med mig, hittade ingen när jag packade ner skärmen, kanske hade sonen tagit den med sig. Jag tänkte också att denne angelägne köpare säkert hade en sladd, eftersom hans egen skärm gått sönder. Detta förklarade jag för honom. Han såg bekymrad ut: ”Jag tror min sladd är trasig också …”

”Ajdå. Men då får vi försöka lösa det”, sa jag.”Klart att du ska ha en sladd med skärmen.”

”Jag ringer min son”,  sa jag. Det mobila, ständigt uppkopplade samhället är en välsignelse vid tillfällen som dessa. Han svarade direkt. Jag förklarade läget, att jag stod och frös på en parkering och skulle sälja hans skärm, men att vi saknade sladden. Visste han möjligen var den fanns?

”Den ska finnas nånstans på mitt rum”, sa han och tipsade om några ställen att leta.

”Jag åker hem och försöker hitta sladden”, sa jag till min huttrande köpare. ”Har du tid att hänga med? Du kan ju inte stå här och frysa.”

Jodå, visst hade han tid, sa han. Vi hoppade in och åkte österut. I bilen frågade jag lite mer om hans bakgrund och hans forna hemland. Han berättade att han var kurd och bott i Sverige och i stan i tre år. Vi pratade en del om kurdernas svåra situation i de fyra länder där Kurdistan ligger: Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Jag undrade var situationen var svårast för kurderna, enligt honom. Han svarade: ”Turkiet.” Han menade att där finns ett så tydligt motstånd mot kurderna, trots att det är en demokrati. I Iran handlar inte problemen så mycket om ett specifikt motstånd mot kurderna, där är problemet främst att det är en diktatur. En diktatur som förtrycker alla minoriteter lika mycket.

På frågan varför han flytt Iran, svarade han: ”Min familj är både kurder och inte muslimer. Det är dubbla problem …” Han höll upp två fingrar.

Väl framme på vår gata, klev vi ur bilen och han blev tvekande stående på trottoaren. ”Ska du inte med in?” frågade jag. ”Det är alldeles för kallt att stå här och vänta.”

”Tack, det är snällt”, sa han, och vi gick upp till lägenheten. Medan den unge mannen fick sig en pratstund med min kära hustru letade jag sladd. Och tänk, jag fann den i precis den låda där den ”borde” finnas. Nöjd återvände jag till hallen och höll upp den svarta och blåa sladden som en trofé ­– till den nu varme köparens stora glädje.

Vi återvände till bilen och anträdde färden västerut, mot Lidl-trakten. Min passagerare skakade på huvudet, skrattade och sa. ”Vilka trevliga människor.” Det värmde förstås, men jag försökte skoja bort det, sa att det var han som var trevlig. Vi fortsatte samtala, han berättade att han kände ganska många svenskar, att han arbetade som filmare, och att han därför var beroende av datorn för redigering. Han hade också två andra jobb. När han hörde att jag arbetade som journalist och redaktör och på förlag berättade han att han höll på att skriva en bok om sitt liv. Jag uppmuntrade honom, då han verkligen verkade ha mycket intressant och viktigt att berätta. Det visade sig också att denne nyblivne skärmägare ibland brukade vara ute och prata i skolor, då han bland annat jämförde Sverige och Iran.

”Tvåhundra år utan krig!” utbrast han. ”För mig går det inte att förstå…” Han förklarade att han älskar att bo i Sverige, och att han vill få svenskarna själva att förstå hur bra de har det, och att de inte ska ta det de har för givet. Att vara tacksamma, men också värna om det vi har och har uppnått.

”När jag bodde i Iran var jag sjuk”, förklarade han. ”Och de mediciner jag behövde fanns inte någonstans i mitt land. Men här i Sverige fick jag de tre mediciner jag behöver. Och mina symptom försvann, jag blev frisk… De tre piller jag behövde heter: Frihet, Trygghet och Demokrati.”

När vi stannat utanför hans port, några minuters väg från den där tyska lågprisaffären, och han gett mig de överenskomna pengarna, sa jag:

”Hoppas du blir nöjd med affären, när du kopplat in skärmen.”

”Jag är redan nöjd med affären, utan att prova”, sa han och skrattade igen. ”Prylar är bara prylar. Människor är viktigare. Och nu har jag fått nya vänner! Tack.”

Det var nära att jag i den stunden gav honom pengarna tillbaka. För egentligen var det ju jag som skulle tacka, som skulle vara nöjd. Som lärt mig en massa.

Än en gång slogs jag av kraften i det oväntade mänskliga mötet. En kraft jag missat om jag låtit lite krångel och obekvämlighet hindra mig från att ge mig ut i januarikvällen.

(Lite senare på kvällen kom ett sms: ”Skärmen fungerar jättebra och jag är nöjd med den. Tack. :-) ”)

 // Magnus Sundell