Långsega januari månad. Perfekt för lite andlig arkeologi. Trodde jag.

Allt känns liksom annorlunda sedan årsskiftet. Som om det ligger ett snötäcke över mitt liv också, inte bara på de holländska kullerstensgatorna.

Alla projekt och min långa, heliga att-göra-lista ser plötsligt ut som om den tillhör någon annan. Varför skulle jag ringa alla de där samtalen, skriva otaliga email, fixa möten, kurser och workshops?

Elever som sjunger Macarena med smurfröst irriterar istället för roar. Det kaos som jag vanligtvis välkomnar ter sig plötsligt helt obegripligt och alla miljoner frågor under en dag skickar frustrationspilar längs ryggraden. Jag skulle leta nytt jobb direkt. Om det inte vore för att det är januari. Man kan inte lita på någonting i januari. Inte ens sig själv.

Det är precis som om mina mest innerliga böner behöver tid att rota sig i mig och i det nya året. Gyllene rötter stökar och bökar där inne i hjärtat. Snart kommer nya drömmar och avsikter att dyka upp som blyga krokusknoppar. Eller kanske till och med slå sig fram ur bröstet som en blodig, nyfödd alien. Under tiden verkar jag inte kunna ta upp tråden där jag lämnade den innan all julledighet.

Först tror jag att det ar dags att ägna mig at lite andlig arkeologi. Att gräva fram mig själv ur snön. Borsta av det som jag vill ta med mig in i det nya året. Med blåfrusna händer skrapa fram de tankegångar som jag hade värmt upp förra året.

Men jag inser snart att det inte alls behövs. Här behövs inga arkeologiska färdigheter överhuvudtaget. Tystnaden inom mig är enorm. Det finns en anledning till att jag verkar ha slut på ord.

Det är inte meningen att jag ska ge mig ut och leta efter orden. Lika lite som det är meningen att jag ska gräva fram någonting under snön. Eller logga in på facebook och twitter två hundra gånger om dagen i hopp om att hitta någonting där som känns som ett svar.

Bara vara. Vänta. Se vad som ligger kvar när snön smälter.

Låta allt vara vitt och oskrivet. Just nu.

 // Camilla Önell