Ikväll går våra tankar till Haiti. Återigen översköljs vi med bilder av en katastrof så svår att det gör för ont att fullt ut försöka förstå hur det är. Jag försöker byta ut bilden på det blödande barnet i sin skrikande mors armar, mot bilden på min minsting. Men jag värjer mig mot mina egna försök att fullkomligt dela smärtan. Försvaret är förödande starkt. Det är ju ändå inte mig det hänt, tänker jag ögonblickligen. Det händer inte här.

Nej. Det händer inte här. Det händer alltid där, på det södra halvklotet. Och det blir alltid vi och dem i skildringen. De som är annorlunda än vi. Vi klarar oss ju. Vi har inte byggt upp vårt samhälle på det där viset, på det där farliga stället. Men just därför att vi alltid verkar klara oss från den här typen av totala samhällskatastrofer, är vårt ansvar att hjälpa till att bära den del av bördan vi kan bära; hjälpen, återuppbyggnanden, lindrandet av smärtan, väldigt stort. Media rapporterar omedelbart: Hundratusen döda. Tre svenskar saknas. Det gör mig som vanligt upprörd. Jag har skrivit om det förr: I tsunamikatastrofen runt Indiska Oceanens stränder var vår givarvilja extrem – därför att så många svenskar och nordbor var där. Men identifikationen med människan får inte sitta i hudfärg, livsomständigheter och religion. Det blir kanske lätt så, men vi har förmåga att tänka längre, identifiera oss djupare, om vi vill. Så varför gör vi inte det? Är vi för lata?

Jag hoppas och tror att Haitis människor, kvinnor, barn och män, sjuka, friska, rika, arbetslösa och fattiga, välutbildade och gatubarn, kommer att få den hjälp de behöver av resten av världen. Och jag skickar de där pengarna jag hade tänkt lägga på en ansiktsbehandling nästa vecka. Det blir för sjukt.

Men glöm inte att HIV fortfarande skördar 200 000 människors liv varje treveckorsperiod. Och var tredje sekund dör ett afrikanskt barn i malaria. Det (bland mycket annat) är riktigt sjukt.

Men det får inga rubriker.

 // Henrika Thomasson