Jag har känt till den i två år. På engelska har den den oerhört tilltalande titeln: Eat, pray, love: one woman’s search for everything. Den svenska titeln, Lyckan, kärleken och meningen med livet känns inte lika träffande – mer utslätad. Det var kanske det – att titeln var så lam – som gjorde att det dröjde två år innan jag kom mig för att läsa den.

Fast, för att vara helt sann, måste jag erkänna att det var något annat också: Min egen emotionella obalans. Lägg ihop relationskris, ålderskris och karriärkris så har ni mitt 2009. Inte jippi. Att i det läget – när jag funderade på att kasta alla uppnådda ideal, familj och arbete överbord och permanent bosätta mig i ett torp i skogen, kändes det direkt livsfarligt att läsa en bok vars baksidestext lyder: ”Hon är drygt trettio, hon har en man, ett hus utanför stan, ett framgångsrikt jobb och försöker få barn – men hon är inte lycklig. En slitsam skilsmässa, en depression och en turbulent kärleksaffär senare bestämmer hon sig för att söka efter det hon verkligen vill med livet. Hon söker lyckan och sin livsväg via ett år i Italien, Indien och Indonesien.” Ni förstår kanske. Hög identifikationsgrad i krissituationen. Och därtill en drastisk lösning. Som ansvarstagande fyrbarnsmor vågade jag inte läsa den. Konsekvenserna om jag åker jorden runt ett år … Kan inte ens tänkas på.

Men sedan läste jag den i alla fall i julas. Dels för att jag blev uppsagd och hamnade i ännu djupare kris och därmed insåg att utan min familj är jag bara en liten skrutt. Min man är mitt ankare. Att jag skulle lämna familjen är tack och lov fullkomligt otänkbart. Och dels för att ett författarvän vars böcker jag tycker mycket om och som jag mötte över en fika var alldeles hänförd och med lysande blick bekände att hon önskade att hon skrivit den.

Och jag håller med henne. Den starkaste känslan jag hade efter att jag slagit ihop bokpärmarna var ”jag vill skriva en sådan här bok!”. Jag vill lyckas med det hon lyckats med: att presentera min egen religion/andlighet på ett så personligt, inkännande och desperat sätt att det både blir inbjudande, lekfullt och på största allvar. För för mig handlar den här boken först och främst om religion(er). Om sökandet efter en sanning större än den enskilda människan. En sanning vi alla bär inom oss och som vi, genom bön, meditation, yoga eller vad det nu må vara, stundtals kan få den djupaste kontakt med. En kontakt som både grundar och förtröstar det egna jaget. Men också en kontakt som hjälper oss att ställa det egna jaget i en högre menings tjänst. Det är inte jag som är meningen. Men jag är en del av den. Och att hon går utanför sin egen religion för att hitta praktiker som leder henne inåt, men ändå inte lämnar den kristna tron (för att det är fullkomligt ointressant för henne vilket namn och vilken kontext man ger Gud) gör det hela ännu mer sympatiskt för mig.

Jag blir också imponerad av den mängd andlig litteratur hon har plöjt. Hon citerar träffsäkert kristna mystiker, Bhagavadgita, Upanishaderna, Nya Testamentet och indiska gurus. Träffsäkert i den meningen att citaten blir klargörande; hjälper texten. Hon citerar när det passar. Inte för att ta genvägar i sina förklaringar eller för att stoltsera med sin breda kunskap, som vita manliga heterosexuella tänkare ofta gör. (Ojdå. Förlåt.)

Samtidigt är det en förtjusande, intelligent skriven (chick-lit när den är som bäst!) bok om mat- och sensualitetsparadiset Italien, om en samling utländska excentriker på ett ashram i Indien och om en flock mer eller mindre vilsna själar på tillfällig vistelse i Indonesien.

Och om jag fick börja om. Om jag inte hade familj. Då skulle jag göra som hon. Men jag behöver inte söka efter min mening. Jag har just nattat fyra små livsmeningar.

Boken rekommenderas varmt till alla nyskilda, till alla ålderskrisande, till alla andligt sökande. Men risken är att ni åker jorden runt fortare än ni anar.

 // Henrika Thomasson