Du sitter på ett café i Paris, Café de Flore på Boulevard Saint-Germain. Förr satt Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir här, nu är det mest turister som du. Du är sjutton år och på väg hem. Om två dagar börjar du i en ny skola, du flyttar in i en ny bostad och får nya vänner. En engelsman frågar dig vad du tänkt göra med ditt liv. Du vet inte, du anar bara horisonten framför dig. Två dagar i Paris, och du väntar på att livet skall börja.

Konventionerna rämnar. En eftermiddag på Öland upplever du hur ord och ting faller isär. Kommunikationen upphör när orden inte längre lyder dig utan glider undan. Men plötsligt vänds hela ditt perspektiv ut och in. I stället för att falla ned som sotflagor virvlar orden omkring, som om själva rörelsen ville kommunicera något som tidigare inte lät sig fångas av ord. Språket mättas med något outsägligt. Du upplever dig tilltalad, anropad, bönhörd. Språket blir en gåva, en resurs, en möjlighet, en oändlig horisont.

Du är tjugo år och tillbaka i Paris. Med hjälp av filosofen Heidegger håller du på att upptäcka Gud. Du inser att tanken på Gud inte är ett sätt att hämma din frihet. I stället hänvisar Gud till öppenheten för det oväntade hos människan. Även om dina resurser är begränsade är horisonten oändlig. Gud är inte ett tak utan en himmel. Många år senare läser du hos Gregorios av Nyssa: ”Detta är vad det innebär att se Gud: att aldrig få sitt begär mättat.” Insikten blir till en knuff som accelererar farten i åratal. Det finns numera inte bara en horisont utan också en riktning.

Men det är inte meningen att man skall tänka så. Åsiktspolisen slår till. De vill veta var du har varit och vad du tänkt göra sedan. De tycker att du skrattar för högt. De vill se entydiga definitioner, fotnoter, bibelreferenser och mindre utländsk litteratur. Du försöker förklara hur du ser på saken, men de trummar bara med fingrarna och lyssnar inte. Det står en vakt vid varje dörr. Han vill se leg innan du går någonstans. Du måste kunna identifiera dig själv, trots att du har svårt att säga vem du är nu för tiden. Men du fortsätter att röra dig framåt.

En morgon vaknar du och är fyrtio och inser att du landat bakom fiendelinjer. Trupper rör sig hela tiden där du ligger gömd, men än har de inte sett dig. Alla bär ansikten du känner igen, men du talar inte språket. Du inser själva den existentiella vitsen med postmodernismen: Det gäller att röra sig hela tiden, då blir man svårare att skjuta ned. Du får leva under taget namn. Sikten är närmast obefintlig. Endast hungern leder dig framåt.

Så vad gör du? Går i inre exil? Åker tillbaka till Paris? Ångrar dig? Vad gör du? Du slår upp en diktsamling med den i det närmaste okände poeten Sören Robertson och läser:

Säg nu inte igen (tröstande)
att det är vägen som är målet.
Det vet ju både du och jag:
Bara accelerationen mättar.

 // Ola Sigurdson