Andi Almqvist och hans kompband The Employees körde totalt över mig med sin debutplatta Can’t stop laughing 2005. Min recension i Trots Allt löd: ”Skåne. Ständigt detta Skåne. Sveriges Kingston. Sveriges Texas. Sveriges New Orleans. Sveriges Memphis. Myllan för rotmusik tycks synnerligen god vid vår södra gräns. Den här trion är ytterligare ett bevis. Andi Almqvist skriver fängslande, bluesiga låtar och framför dem tillsammans med sina svängiga Anställda med en glöd han tycks hämta långt inifrån själens känsligaste skrymslen.”

När sedan skiva nummer två, Red room stories, kom 2007, hade han förfinat sitt uttryck och landat i samma mörka, magnetiska stämningar som Jeffrey Lee Pierce/The Gun Club och Sixteen Horsepower. Inte så konstigt att David Eugene Edwards samma år bad att få Malmö-killen som opening act på sin Europa-turné med Woven Hand. Låtar som Low-dive Jenny och Katzenjammer från den skivan tillhör fortfarande det bästa jag hört från en svensk artist. Jag hade också i den vevan förmånen att höra honom live två gånger, ena gången ensam med gitarr, andra gången med band. Båda gav verkligen mersmak.

När nu skiva tre är här är det en tämligen erfaren artist från turnerande i Europa som tar ton. Glimmer är en betydlig mer varierad och ”bredare” skiva än de två tidigare – mindre ”skramlig” och mera ”arty” och cabaret-inspirerad. Mera Europa, mera Tyskland. Mera Tom Waits, om jag får göra en jämförelse. Till sin hjälp har han musiker som Pelle Ossler och Bebe Risenfors (som ju spelat med just Waits), som båda vet att använda nyanserna.

Skivan inleds briljant med låten Sleeping pills – en sån där tung, melodiskt magnetisk låt som är så typisk för Almqvist – och fortsättningen är väldigt stark, med vackra låtar som She lost the sea but found the ocean och Amsterdam – och den instrumentala Hyena. Som helhet är skivan betydligt mera lågmäld än sina föregångare, vilket jag är något ambivalent inför. Den skramligaste låten här, Krautobahn, om en lifterska vid Autobahn, är grymt svängig men i längden kanske mera kul än bra. Men han har å andra sidan aldrig skrivit så vackra melodier, varav Merlin Hotel är den allra vackraste här. Den ”folkiga” Krumlov, inspelad live i Holland, med Svante Sjöblom på banjo och Sara Jefta på fiol, tillhör också mina favoriter.

Glimmer håller hög kvalitet, och växer för varje lyssning. Kanske kommer mitt betyg i efterhand att stiga. Även om jag nog egentligen längtade efter att få höra lite mer av den där råa bluesrösten.

 // Magnus Sundell