Förgäves försöker jag så här några dagar in på det nya decenniet skriva en sammanfattning av det förra decenniet, millenniets första.

Jag försöker hitta ett antal snitsiga formuleringar som kan fånga 00-talet i ett nötskal, för det är ju vad man ska göra i media vid sådana här tillfällen. Tidningar, tv och radio svämmar över av kategoriseringar. Men jag klarar det inte. Hela idén att dela in skeenden i decennier som tilldelas vissa specifika egenskaper känns ärligt talat som en rätt meningslös konstruktion.

”Tid finns det i morgon också” lär vara ett indiskt talesätt, men det är brukbart även här hos oss, i synnerhet när vi stressar upp oss och börjar förväxla tiden själv med vårt sätt att mäta den. Att stirra sig blind på decennieskiften är som att fixera sig vid själva linjalen i stället för att fokusera på det som skulle mätas upp.

Ett decennium upphörde, ett nytt decennium började, men vad förändrades egentligen? Inget särskilt. I själva verket är tiden ett kontinuerligt flöde fullt av komplexa och motsägelsefulla skeenden, resten handlar om människans behov av att förenkla för att kunna beskriva. Förstå? Det är något annat. Jag förstår ingenting. Jag tänker tillbaka på 00-talet och ser bara ett flöde av tid. Makthavare kom och gick, krig bröt ut och upphörde, i Mellanöstern och klimatmötenas sammanträdesrum rullade olösliga konflikter på.

På det hela taget visade mänskligheten som vanligt en lika tidlös som chockerande oförmåga att sakligt ta tag i vissa överhängande problem, och en lika tidlös som genialt häpnadsväckande förmåga att lösa vissa andra problem. Syndare och Guds avbild, vi kommer inte längre, decennieskifte eller ej. Vi är vad vi är. Resten är tekniska landvinningar, brist, kärlek och förvirring.

Krönikan har tidigare publicerats i Kyrkans Tidning.

 // Maria Küchen