Med den svenska vintern kommer det hemska: kommer kyla, kommer snö. Kommer det obegripliga: vintersport. Och vi ropar mot himlen: ”Varför?! Var det verkligen tänkt så här, Gud?”

”Och Herren Gud”, påstår Första Mosebok 2:8, ”planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format.” Någonstans i Sverige, alltså. Förmodligen i trakterna av Kvinnaböske. Eller möjligen Njutånger. På den punkten var Olof Rudbeck den äldre för en gångs skull aningen luddig.

Men annars visste denne 1600-talets lärdomsgigant precis hur allting hade gått till: Sverige och svenskarna var alltings ursprung. Det räckte ju att studera språket, menade Rudbeck. ”Herakles”, till exempel, måste ju bygga på det gamla nordiska ordet ”häraklädde”. Och grekiskans hyperboré – det lyckliga sagofolket som levde i norr – hade förstås sina rötter i svenskans ”yverboren”. Klart som korvspad att Adam och Eva hade svenska som modersmål.

Eller som de säger i Utvandrarsviten, när någon förslår att man borde lära sig Bibeln på engelska: ”Dög svenska språket åt apostlarna, så duger det väl åt oss!”

Med den naturliga följden – ty så måste man väl ändå tolka denna historieskrivning? – att vinter, bihåleinflammationer och Jukkasjärvis ishotell är gudomligare tillstånd än exempelvis öken, olivlundar och floden Jordan.

Det är väl den teologin som alla de där kyrkliga ungdomslägren kring nyår och sportlov måste bygga på: ”Se jag bereder en pist för er i era ovänners åsyn. Jag smörjer er skida med swix. Min slalomkäpp och skidstav de trösta dig.”

Nej, nu blev det väl nästan hädelse. Det var inte alls meningen. Jag är bara en aning bekymrad över vintern och dess följder. Jag menar: var det verkligen tänkt så här, Gud?

För tänk om att den där Rudbeck trots allt hade fel? Att våra förfäder snarare var dumskallar med dåligt lokalsinne som en dag svängde fel någonstans där nere i Danmark? Alternativ stammens avskrap som lurades över Öresund årets enda isfria dag, medan övriga gänget stod kvar på stranden och flinade? För se bara på resultatet:

Bild: Jan-Allan Stefansson

Bandymatcher där ingen ser bollen. Stenmarksmössor som förstör frisyren. Offpist med taskiga dansband. Skridskofärder som slutar på havsbotten. Dagisbarn som tvingas klä sig som astronauter när de ska åka pulka. Eller Gunde Svans äppelkäcka leende.

Är inte det skrämmande, så säg? ”Om jag filar lite på skidspetsarna här så tjänar jag 1,5 gram det blir … låt se nu … 40 kilo under en tremil!” Och så mamma Gunnel i fullt sken i spåret intill: ”Skynda, skynda, Gunde, Gunde!”

För vintersport kan delas in i två grundgrupper:
1. De plågsamma.
2. De fåniga.

Jernberg, Rönnlund, Wassberg, Elofsson … Det finns en hårdhet hos den klassiske skidåkaren som man inte köper på burk på Ica Kvantum direkt. Det är mjölksyra upp över öronen, älgtjurar i spåret, eviga slakmotor, träningspass i kolmörker och en superdopad Johann Mühlegg som en djävul i bakhasorna. Till Guds välbehag? Ja, förklara det, Martin Lönnebo, du biskop som själv en gång var en skidrännare av rang.

Eller den andra varianten, till exempel de där rodelåkarna som ser ut som självlysande spermier som far i jättelika stuprännor utför hisnande bergsbranter. Är det vansinne eller är det vansinne?

Eller folk som sopar fram stenar med handtag. Eller den där elitserien i ishockey som behöver över 70 omgångar för att kora en mästare. Engelsmännen brukar hävda att människan uppfanns cricketen för att skapa sig en uppfattning om evigheten. Hockeyn spelar i samma liga. Fast det är ju å andra sidan knappt ens vintersport längre. Börjar strax efter industrisemestern och slutar lagom till midsommar.

Okej, jag överdriver en smula. Men bara en smula. Alla de här vintersysslorna har något krystat över sig och jag misstänker att det innerst inne är Luthers fel, som allting annat.

Jaja, jag vet att vår käre ex-munk själv var en livsnjutare som bland annat for till Wittenberg för att, enligt Hasseåtage, ”trycka upp 95 töser mot väggen”. Det är hans snoriga efterföljare jag vill åt. De där som predikade kalla avrivningar, kliande underställ och branta saxbackar åt massorna.

Vi brukar föreställa oss våra hedniska förfäder som tuffa skäggapor som älskade istappar i ögonbrynen. Men studerar man den gamla Eddan, får man snarare bilden av en bunt blåfrusna stackare som desperat längtade till solen. Jag menar, svenskarna for ju faktiskt på en sorts charter redan på den tiden. Levde först loppan på Gran Canaria med sol och grisfester och kom sedan hem med diverse krimskrams i bagaget.

Och deras helvete var ju alls ingen varm plats. Nej, vikingarnas ”Hel” var tvärtom kallt som en frysbox. Det var det värsta straff de kunde komma på: att frysa ändan av sig i evigheter. Kanske var det därför Ansgar hade det så svårt i början? Det svavelosande Gehenna han målade upp för Birkas stelfrusna befolkning, kändes nog snarast som ett lockande gratisspa.

Fast en (1) förmildrande vintersport finner jag, trots allt. Inte konståkning som företeelse; det är lika fånigt som rodel och dessutom är de ryska domarna alltid mutade, det är jag säker på. Men om man pratar med en finlandssvenska jag känner, så kallar hon det för ”skönskrinning”, vilket är ett så vackert ord att man kan bli religiös bara av det.

 // Petter Karlsson