Man skulle kunna säga att Willy Clay Band från Kiruna är Sveriges bästa americana-band. För det är de. Man skulle också kunna säga att bandet skåpar ut många av sina amerikanska konkurrenter. För det gör de. Med sitt Nashville-inspelade debutalbum Rebecca Drive, producerat av Will Kimbrough (med gäster som Garth Hudsons från The Band) imponerade de stort och skaffade sig ryktbarhet på båda sidor om pölen. Jag hade förmånen att se dem live i Örebro på den efterföljande turnén, med Kimbrough som support, och det roliga var att de var ännu bättre på scen.

Nya skivan Blue är producerad av Ollie Olson, och om Rebecca Drive var lite mer ”rootsy” och country och lite ojämnare, är det här albumet jämnare, mer strömlinjeformat och mer… radiovänligt, kanske. Dock radiovänligt på ett bra sätt, det här är musik som verkligen passar i bilen mil efter mil, när slätterna, bergen och skogarna passerar utanför bilrutan. Sån där musik som amerikaner alltid varit så bra på. Kanske för att de tillbringar så mycket tid i bilen. (Vilket även norrlänningar gör – kanske är det här vi har kopplingen? Eller låter den förklaringen alldeles för klyschig?)

Så låter inledande Most of all och även Shading the sun som något som kunde vara hämtat från Bob Segers bästa skiva Against the wind. Låtar som True lies och Modern world skulle inte skämmas för sig på någon av The Eagles plattor. Skivtiteln Blue svävar över alla låtarna och låter det svenska vemodet möta den amerikanska musiktraditionens längtande och sargade hjärta i en oemotståndlig symbios. Stämsången svävar över snygga gitarrer och blå, blå steel guitar och Tony Björkenvall övertygar stort som lead-sångare.

De avslutar men en lika otippad som briljant cover. En lågmäld och mycket fin tolkning av syntbandet The Assemblys hit från 1983, Never, never. (Har den på en gammal vinylsingel.) Ännu ett bevis på stil och klass.

Den 30 januari spelar Willy Clay Band i Örebro. De är värda att åka långt för att höra. (Då kan man dessutom lyssna på Blue i bilen, där den kanske passar allra bäst.)

 // Magnus Sundell