1984 kom Leonard Cohens LP Various positions. Femtelåten hette Hallelujah, en lugn lovsångsundersökning, stompig i syntig dräkt. Tio år senare gjorde Jeff Buckley den till sin, i en version som svävade fantastiskt fritt. Sedan dröjde det några år innan alla sjöng Hallelujah. Peter Jöback, skolbarn, deltagare i Idol. Nu har Leonard Cohen bett om ett moratorium: inga fler inspelningar på ett tag, tack.

Det är något både oroande och fantastiskt med att sånger börjar leva sitt eget liv. Någon tar sig rätten att tolka – när man gör det offentligt är det en svår uppgift, det finns ju så mycket att jämföra med.

Det två svenskutgivna skivor med Cohentolkningar som kom till hans 75-årsdag närmar jag mig därför nervöst. Om nytolkningar är en indikation på en artists storhet, betyder väl gratulationsskivor att man blivit en ikon, och dyrkan reducerar en konstnär. Cohen lever. Han gör musik, och han är mycket mer än bara en distingerad gentleman med djup röst och några av världens bästa låtar. Han svettas på scen, han kan sjunga ljust, han har skrivit knarkig beatprosa, komplett med absurda sexscener. Han har nog gjort andra gränsöverträdelser än de som anses vackra – jag tycker han är värd att man kommer ihåg det.

Och så låter hans skivor rätt märkligt. Man tror att Cohen är akustisk, men allt från 1984 och framåt har trummaskiner och syntar i botten. Plastsyntarna är kanske ett sätt att utmana den goda smak som herr Cohen annars i så hög grad personifierar. Kanske är de ett sätt att framhäva låtarna. Det fungerar i alla fall så: jag rynkar pannan men godtar det, och sedan finns mest bara rösten, melodin och orden.

På skivan Ta min vals sjunger Ebba Forsberg tio av Cohens låtar utan trummaskiner eller kördamer inom hörhåll. Där 75-åringen länge hållit sig strikt till sina melodier gör Ebba Forsberg tvärtom: hon släpper och töjer, som i Dansa mej till kärleken där hon konsekvent sjunger en ters under originalmelodin. Halleluja blir hennes, faktiskt, och överlag lyckas hon göra låtarna till sina. Mikael Wiehes texter spelar roll, de rör sig nära originalen – i landskap av böner och kärlek, gammaltestamentlig historia och erotik – samtidigt som de tar låtarna lite närmare svensk vardag. Jag saknar inte Cohen. Däremot har Ebba sjungit med mer närhet och energi på sina tidigare soloskivor.

Med Cohen – the Scandinavian Report skickas en uttalad gratulation till jubilaren. I paketet: en orkester, två dagars inspelning, 16 låtar med ännu fler artister. Självklart är det ojämnt. Jenny Wilson gör The partisan långt från originalet, med fantastiskt rak rygg – med marschsteg och allt. Bo Sundström fyller Everybody knows, och låtarna som Sophie Zelmani och Ane Brun gör kommer jag också att lyssna mer på. Annat får mig mer att tänka på originalets kvaliteter. Jag gillar Eva Dahlgren, men hon smetar till Bird on a wire – Cohen når i stället in i hjärtat med en innerlighet som är saklig. Han laddar inte så mycket. Det är förstås orättvist att jämföra, och inte blir det lättare för våra svenska hjältar av att det finns många tolkningar att ställa dem bredvid. Olle Ljungström sjunger den varma, olyckliga kärlekssången Chelsea Hotel #2. På soundtracket till filmen I’m your man sjöng Rufus Wainwright den – och till skillnad från Ljungström tillförde han något. Det gjorde Teddy Thompson och Antony också. Andra tolkningar var mer umbärliga, där också.

I slutänden är det väl ändå originalet som gäller? Jo. Fast kanske inte alltid. En del sånger blir större än sin upphovsman, och behöver andra uttolkare.

Det bästa greppet på Cohen – the Scandinavian Report är kanske att låna Anders Widmark tolka Hallelujah. Ensamt piano, stor frihet. Grattis herr Cohen!

Texten har tidigare publicerats i Sändaren.

Efter att texten skrevs har även Tomas Boström givit ut en skiva med Cohen-tolkningar, Mitt gömda jag. Den recenseras här på Indrag av Wilhelm Blixt.

 // David Berjlund