Kvällen då Gillian Welch gjorde sin första konsert i Sverige på Chinateatern i Stockholm var jag rädd att den anrika lokalen skulle brinna upp. Nej, inte på grund av fientliga pyromaner eller oväntade elfel. Men däremot från de gnistor som uppkom när hennes kompgitarrist Dave Rawlings spelade på sin slitna gitarr från 1930-talet. 
Lyckligtvis brann inte stället upp. Och Dave Rawlings fortsätter med sitt musicerande. 
På sin nyligen släppta solodebut A friend of a friend fortsätter spelglädjen. Trogen sin gitarrbaserade americana lyckas han förmedla starka och medryckande låtar. Genuint så det förslår.

Det är tjo och tjim med stråkar och banjo, där finns smäktande och långsamma ballader och på sina håll är det både träigt och nasalt. Men inte en enda sekund långtråkigt.
 Problemet är att man hela tiden längtar efter att uppleva Dave Rawlings liv. Med andan i halsen för att stället ska brinna upp av sällan skådad och gnistrande musikalitet! 
Dessutom visar han att klarar sig alldeles utmärkt på egen hand och inte bara i skuggan av nämnda Gillian Welch, Ryan Adams, Conor Oberst och andra artister som han tidigare har varit medmusikant till.

 // Wilhelm Blixt