Svårt det här med ”årets bästa”, när man förfallit till nyansering: det är ju så mycket man har missat, och ens älsklingar är kanske ändå bara bäst om man gör kategorin väldigt smal.

Årets bästa snöstorm? Stockholm 17 december. Nej, vänta, den är nog bara årets bästa stockholmssnöstorm. Eller .. jag var ju inte där hela året, och är inte helt säker, så ”årets bästa stockholmssnöstorm i december” får det bli.

Men bland årets konserter finns i alla fall Neil Young på Where the action is-festivalen. Strax efter att The Pixies gjort mig fnissigt glad, men också förundrad över hur ofantligt lite de kommunicerade, kutryggar sig Neil Young in på scenen, spelar sina gamla låtar med sina gamla musiker, och det borde ju inte vara något. Men han sjöng för varenda en i publiken. Ingen återvinning av låtarna – varenda en levde som om den kom till just då.

Och bland årets skivor står Antony and the Johnsons The crying light långt fram. Antony Hegartys röst har kontakt med livets källflöden, det är känsligt och starkt när han sjunger skapelseberättelser och sorgesånger för en döende värld. Musik som rinnande vatten i en slingrig skogså. Texter nedskrivna med örat tätt intill Moder jords viskande mun. Om bara klimatförhandlarna från rika nord hade hjärntvättats med detta innan de åkte till Köpenhamn.

Kent har med Röd tagit ännu ett steg. Kent bär mer allvar än vi klarar av, jag blir lycklig av deras svarta bilder, och de arbetar med sin konst mer seriöst än någonsin. Och det är dansant som aldrig förr.

Ola Larsmo berättar i sin roman Jag vill inte tjäna fram det sena svenska 1800-talets klassklyftor, med skarpa detaljer och en koncentrerad historia. Det handlar också om nu – om människor som inte ska synas i vårt samhälle, och om de moraliska katastrofer som moralismen alltid bär som frukt.

Drabbande som en snöstorm. Som årets bästa snöstorm.

 // David Berjlund