Först lite musik:

Det är tryggt att lunka på i invanda spår. Men för oss som lyssnar blir det gärna lite trist om artister och band vi gillar låter likadant hela tiden. Så här kommer tre album med band som återuppfunnit sig själva och hittat nya – eller gamla – vägar under 2009.

Bob Hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Sju år efter förra albumet är man lite orolig: ska det hålla? Det håller, och inte bara det, Folkmusik… kvalar in bland Bob Hunds starkaste album. Gitarrocken har fått ge vika för syntdominans, texterna är om möjligt ännu trasigare och mer briljanta än förut, desperation blir inte mycket vackrare än så här.

Kent Röd
Sveriges största rockband blir Sveriges största syntband, och metamorfosen är hur självklar som helst. Kent svänger i discodängor till Joakim Bergs texter om ett Sverige på drift, det är mörkt och hoppfullt på samma gång. Och nästan hela vägen riktigt, riktigt bra.

Wilco Wilco (The album)
Wilco började en gång som countryrockare och en direkt fortsättning på Uncle Tupelo. Sedan har Jeff Tweedys inre kaos gått hand i hand med en mer experimentell hållning. Nu är bandet tillbaka vid rötterna, och det känns så bra. Det här är inte ens Wilcos bästa album, men det andas harmoni och gediget musikmakande som få andra skivor i år.

Och så en bok:

Roslund & Hellström Tre sekunder
Jag går ut hårt: Det här är den bästa svenska spänningsromanen genom tiderna. Intensiteten i språk, handling och det underliggande budskapet tar andan ur en från första sidan, personteckningen är ytterst trovärdig, klyschan ”omöjlig att lägga ifrån sig” har sällan varit så sann. Läs, läs, läs. Eller för den delen: lyssna på Peter Anderssons ypperliga ljudboksinläsning.

 // Rikard Flyckt