Ulf Lundell fyllde nyligen 60 år. Nu grubblar han på hur han ska gå vidare. Svaret tycks honom alls inte givet.

Hur mycket lust behöver en konstnär? Hur mycket gå till jobbet tål ett artistskap innan det kväver sig självt? Ulf Lundell, nybliven 60-åring, säger att han har slutat turnera. I en intervju förra året (Martin Röshammar/TT Spektra) lät han som om vad som helst vore bättre än att fortsätta göra det han gör – med det lilla problemet att han inte tycktes ha en aning om vad detta ”vad som helst” skulle vara:

”Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det har gått slentrian i så mycket och jag vet inte hur jag ska hitta en ny passion i mitt liv.”

Tankemönstret går igen på senaste (sista?) albumet Omaha, bland annat i låten Butiken:

Är du bitter, är du besviken
är allt runt dej en spökstad
Har hjulen stannat, kan du allt det här nu utantill
Stäng igen butiken
lägg myrra på ditt rökfat
Byt jobb och be en bön för vad du har kvar
och börja om en gång till

Bild: Ester Sorri

Det är dystert i Lundell-land. Men jag tror att det råder en diskrepans mellan Lundell och hans lyssnare; artisten kanske inte ställer högre krav än de som tar del av hans sånger, men hans uppenbara vilsenhet antyder att han ställer andra krav.

För egen del håller jag Omaha högt, kanske är det rentav Ulf Lundells starkaste album under 2000-talet. Det kan bero på att jag gillar det poppiga anslag som flera låtar har, eller på att jag älskar den bitterljuva lilla berättelsen om hunden Spike.

Men det handlar förstås också om att jag även den här gången tvingas ta till mig och brottas med hans texter. En textrad som ”Lär dej älska mörkret / för ni ska umgås mycket sen” är svår att värja sig mot, den äter sig in under huden och kräver tolkning och ställningstagande. Inte i största allmänhet, utan i mitt liv.

Man skakar inte av sig sådant där. Det ligger där och skaver, och en stor anledning är att det inte bara handlar om mig. Som Lundell-lyssnare vet jag att det också handlar om honom. På riktigt. Lundell är ingen posör, och skärskådar man hans produktion upptäcker man att de texter där han gömt sig bakom ordet ”du” med några få undantag i själva verket är hans mest personliga och utlämnande.

Ulf Lundells 60-årsdag fick mig att läsa Håkan Lahgers bok Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos (Norstedts 2008) som har sin tyngdpunkt i bakgrunden till och tillkomsten av mästerverket Den vassa eggen (1985).

Lahgers bok är romantiserande, sitt lilla format till trots full av upprepningar, och emellanåt pompös intill självparodins gräns. Men den är också genomarbetad och initierad och kommer ibland mycket nära den verkliga hemligheten bakom Lundells konstnärskap: att det inte finns någon hemlighet. Gränsen mellan personen och artisten är upphävd.

Så här skriver Lahger, och slår huvudet på spiken:

”Det är just där Lundell skiljer sig från mängden, han kan inte separera livet från konsten. Konsten får rätta sig efter livet. Det är där han, på gott och ont, blir vår tids August Strindberg. Lundell kan lika lite som Strindberg hålla tillbaka sina privata känslor och därför blir han så omåttligt älskad och hatad på samma gång.”

Håkan Lahger jämför Den vassa eggen med skilsmässoplattor av Bob Dylan och Bruce Springsteen och konstaterar att där de bägge amerikanerna bildligt talat är upptagna med vilken pose de ska anta för omslagsfotograferingen, så har Ulf Lundell fullt upp med att överleva.

Lahger beskriver hur han grät sig igenom Den vassa eggen när den var ny. Det säger lika mycket om honom som om skivan – på samma sätt som det säger en del om mig att det i stort sett enda jag kunde lyssna på när jag själv skilde mig för många år sedan var Ulf Lundell. Det sved och värkte men måste väl ha fungerat som någon form av reningsbad också, eftersom jag med dårens envishet återvände till det som gjorde ont.

Den vassa eggen är fortfarande oöverträffat bland svenska rockalbum. Hemligheterna är två. Den ena är den råa, naket hudlösa kraften i de känslor som väller över lyssnaren, känslan av att det här händer nu, det är allvar nu. Den andra är att Lundell som rockartist dekonstruerar och rekonstruerar sig själv. Traditionalisten kastar traditionen överbord, hoppar själv efter och kommer upp igen som ny.

Det ligger i sakens natur att en sådan manöver bara kan göras en gång, och att allt som sedan görs på något sätt kommer att mätas mot den. Hur jämförelsen utfaller är givet.

Bild: Ester Sorri

Alltså grubblar Ulf Lundell, nästan 25 år senare, på hur han ska gå vidare. Det är inte konstigt. Har man som han gjort ungefär samma sak så länge ska man fundera på att byta jobb. Jag vet inte om det är svårare eller lättare att fortsätta bara för att jobbet är konstnärligt. Sannolikt både och, och jag förmodar att det svåra är att komma på nya saker att uttrycka och nya sätt att uttrycka dem på.

Men det är kanske inte så mycket märkligare än att jobba åtta till fem på ett kontor. Allt har sin slentrian, sin känsla av att det på vissa sätt var roligare när man var ung, av att man ibland inte vet hur man ska orka gå dit en dag till och göra samma sak igen. Alla måste hitta ny inspiration.

Det kanske är cyniskt att säga att Ulf Lundell berör när han skildrar sina våndor kring just det här. Men jag säger det ändå: det är just där han är just nu, och då är det kanske precis det han ska berätta. Jag skulle aldrig påstå att artisten har ett ansvar mot sin publik i den meningen att han är skyldig att vara den ställföreträdande lidande, eller att han likt en Strindberg borde arrangera sitt liv så att det genererar ny konst. Där går en gräns – livet kan göras till konst, eller vara motorn som driver konsten, men det kan aldrig bli en del av konsten som projekt.

Jag påstår att det räcker långt som det är. Livet går vidare, alltså finns det mer att berätta.

Så grattis i efterskott. Och god jul.

 // Rikard Flyckt