”Det är rätt svårt att leva ibland. Jag tycker att det är viktigt att sjunga om det.” Det säger Sofia Karlsson, som nått stora framgångar med Dan Andersson-tolkningar och andra allvarliga visor.

En poet som skrev om sorg, hemlöshet och längtande vekhet och en ung folkmusiker från Enskede står tillsammans för en av de största svenska musikaliska framgångarna på senare år. Helt på tvärs med allt tal om vår tids rädsla för allvar och att vad svensken helst vill ha är lättsam underhållning. Efter Dan Andersson-tolkningarna på Svarta ballader har Sofia Karlsson släppt Visor från vinden där hon tolkar bland andra Fred Åkerström, Peps Persson och Lars Forsell.

– Folk frågar ofta mig varför jag sjunger så sorgliga sånger. Det mesta som erbjuds oss i dag är ju glatt och glättigt och, tycker jag, väldigt ofta ytligt. Som svar på våra frågor om livet får vi hela tiden lättköpta lösningar, kortsiktiga lösningar; ”gå ner tio kilo så blir du lycklig, promenera tio minuter om dagen så blir du lycklig”. Men varje människa har ju sina mörka stunder och sina tillkortakommanden. Det är rätt svårt att leva ibland. Jag tycker att det är viktigt att sjunga om det.

Det är århundradets gråaste vinter och vinterns gråaste dag. Sofia Karlsson har småsprungit genom regnet till kaféet där vi stämt möte. Nu dricker hon te och äter macka medan regndropparna torkar i det ljusa håret och hon eftertänksamt svarar på mina frågor. Jag har velat träffa henne av en särskild anledning. På den senaste tiden har jag gjort en serie radioprogram om tro. Inte så mycket om religion, utan om människors personliga förhållande till det andliga; vad det betytt i olika lägen i livet, hur det förändrat, hjälpt. Hur människor med olika bakgrunder och erfarenheter upplever Guds närvaro, eller frånvaro, i sina liv.

Bild: Ester Sorri

Det är mycket musik i programmen. Det nästan måste vara så. Musiken tillför ytterligare en dimension av mening, koncentration och känsla och den som lyssnar får en chans att smälta det som sagts. Men att hitta rätt musik är ganska svårt. Den får inte vara religiöst övertydlig, då skulle den per automatik utesluta den lyssnare som känner sig främmande för religionen. Och den måste vara stämningsfull och meningsfull på ett sätt som jag inte kan beskriva bättre än med det ganska slitna ordet andlig.

I de program jag gjort berättar människor om att överleva våld och missbruk och självbedrägeri galore. Om hur tron förändras när man mister en anhörig, eller av att få ett barn med en svår utvecklingsstörning. Så jag letar efter låtar, som i text eller musik eller båda berättar om livets förluster och överraskande glädje, och om människans strävan efter att utvinna något vackert och meningsfullt ur sin tid på jorden, om hoppet om något större. Och Sofia Karlssons musik sitter som en smäck. Varje gång. Som om hon har en sorts perfekt pitch för vår tids öppna, sökande och kanske lite hemlösa andlighet.

– Vi kommer ju till den här planeten utan att känna oss själva, utan att veta hur vi ska leva, och böcker, konst och musik kan hjälpa oss, ge oss en hint om hur vi kan leva, om en väg som andra gått före oss. Det är viktigt och därför är det ofta sådana sånger jag fastnar för. Jag väljer sånger som berör mig, eftersom de handlar om sådant som händer i mitt liv eller i deras liv som står mig nära. Bara då kan jag tro att de ska beröra någon annan.

– Jag tycker andlighet är ett bra ord. Det handlar om själen och om andningen, andetagen; allt det som en människa är men som man inte kan ta på. Jag studerade sång för en flamencosångare i sex år och han arbetade väldigt mycket med det andliga i just sången. Vi gjorde aldrig skalor eller röstövningar. Istället jobbade vi med hur man gör för att nå så långt som möjligt med sin energi, med sin ande. Han lärde mig hemligheter. Hur man kan ha sången så nära hjärtat som möjligt. För sång är inte teknik. Sång är inte tonbildning. Det handlar bara om hur nära hjärtat man kan vara.

Hur gör man för att hålla sången nära hjärtat?

– För mig är det viktigt att sjunga texter och musik som jag verkligen kan stå för, helhjärtat. Men det är också en fysisk förnimmelse av att hjärtat är öppet. Jag kan känna mig olika öppen inför livet och vardagen. Ibland är jag öppen, ibland är jag mer stängd, stängd och lite rädd.

Du gick folkmusiklinjen på Musikhögskolan. Varför blev det just folkmusik för dig?

– När jag var i tonåren lyssnade jag på Ale Möller och Lena Willemark och blev förälskad, i vallmusiken, i kulningen, i fiolspelet. Det är svårt att beskriva varför man blir förälskad. Men sedan är det också så kul att spela folkmusik. Att spela låtar på fiol är nästan det roligaste jag vet.

– Anledningen till att folkmusik inte säljer är att de flesta som gillar den vill spela, inte bara konsumera det andra gör. Man träffas med sina instrument och spelar. Och det är så enkelt, så verkligt. Idag är vi ju fullkomligt överösta med avancerade grejor som vi tror att vi behöver för att ha roligt. Det är kanske att romantisera, men två fioler i ett kök är enkelt, och ändå blir det så mycket musik, så väldigt roligt!

– När jag har roligt glömmer jag hur jag ser ut. När jag går upp i något, i musiken eller när man får kontakt med en annan människa också, så glömmer jag mig själv. Det är en lisa för själen. Här i Stockholm där jag bor, och i min bransch där det hela tiden tas bilder, är det så mycket som handlar om hur man tar sig ut. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, men det är svårt. Jag kan inte se mig själv på tv på samma sätt som jag ser någon annan. Allt som inte är perfekt sticker mig i ögonen.

– Det är så hårt inpräntat i oss det här. Att vi inte duger som vi är. Att vi hela tiden måste förändra och förbättra oss, kanske därför att marknadssamhället faktiskt går runt på det. Vårt behov av att bli snyggare och mer framgångsrika gör att vi köper en enorm massa grejor, kläder och produkter.

– Jag har precis läst en bok av den amerikanska författaren Byron Katie där hon skriver att ”comparing is the highway to hell”. Vårt helvete är att vi jämför oss med andra, istället för att vara dem vi är. Det är ett sådant slöseri med våra liv, för hur mycket vi än köper och fixar och offrar så kan vi ju aldrig bli nöjda så länge som det hela tiden krävs nåt mer, nåt annat än det vi egentligen är. Inte ens den vackraste människan i värl- den känner sig vacker nog om hon känner att hon inte duger som hon är. Det är mission impossible vi håller på med.

– Och när man hela tiden promotar sig själv som någon annan än den man innerst inne är så uppstår det en sorts glapp inombords som gör att man inte känner sig riktigt hel och därför inte heller riktigt levande.

– I flera år gick jag själv runt som en levande död. Det låter så dramatiskt, men jag tror att många människor upplever det. Jag arbetade så hårt. Jag hann aldrig känna efter, aldrig glädjas fast så mycket roligt hände mig. Jag hade en massa kärlek i mitt liv, men kunde inte känna glädje och tacksamhet över den heller. I dag känner jag mig mer levande igen.

Vad är skillnaden?

– Jag tror att jag har varit rädd för många av de känslor jag har. Rädd för min rädsla, bort med den! Rädd för min avundsjuka. Avund är fult. Sådan vill jag inte vara. Bort med allt som är fult. Jag hinner inte sörja. Bort det! Men om man inte har kontakt med det man verkligen känner, det som är sant om mig, hur ska man då veta vem man är? Veta vart man är på väg? Det är därför jag tror att sorgen och allvaret måste få finnas. Alla känslor måste få finnas.

Bild: Ester Sorri

Poeten Dan Andersson som Sofia Karlsson tolkar på skivan Svarta ballader som kom för några år sedan är en av den mänskliga skörhetens främsta uttolkare. I dikt efter dikt sätter han ord på den vuxnes erfarenhet av att livet inte blir som vi drömde att det skulle bli, men också på vår obändiga längtan efter ljus och svindelkänslor. Alla känslor får finnas. Kanske är det därför som Svarta ballader sålt i mer än 70 000 exemplar. I världens modernaste och mest sekulariserade land bär Dan Andersson-tonsättningarna, visan och folkmusiken kanske också ett eko av erfarenheter från en folklig kultur och andlighet som gått förlorad. Vi lyssnar efter oss själva i texten och musiken.

Dan Andersson har också skrivit mycket om döden och om att längta efter och kanske ana något ”bortom blommorna och sången”. På radio spelas just nu en av Sofia Karlsson egna sånger, Andra sidan, en sång om döden som från början var tänkt att sjungas på begravningar, som nu går varm på radions bredaste och mest folkliga kanal.

– När min gammalmoster Sally dog var det jag och min syster som hittade henne. Och trots att hon hade varit död i några dagar så fanns hon fortfarande kvar i rummet. Det var så tydligt. Hon var en sådan levande människa. Fenomenal. Och hon hade gett mig så mycket av sig själv, trygghet, stunder av vila och värme. Och det som hon var, det fanns fortfarande kvar. Några dagar senare såg jag henne igen, på sjukhuset och då var hon borta. Det är så märkligt. Hon var död båda de gånger jag såg henne, men ena gången var hon närvarande i rummet och andra gången var hon borta. Apropå ande!

– Den upplevelsen har berikat mitt liv, för det fick mig att förstå hur oerhört levande jag är själv. Vi är så levande, men vi tänker aldrig på det. Åtminstone gör jag aldrig det. Jag har fullt upp med att tänka på vad jag ska handla! (Skratt). Men där inför gammalmoster Sally så blev det tydligt. Att jag är så enormt levande. Och det är nu som jag är det.

– Jag kan längta efter att flytta ut till landet bara för att få uppleva stjärnhimlen, att få placera in mig själv i världsalltet och känna min egen litenhet. Man kan ju lätt tro att det man själv sysslar med är hela världen, att allt som jag tar mig för är av avgörande betydelse, att allt vilar på mig. Då är det skönt att stå under stjärnorna och känna att jag är en del av universum. Det spelar roll vad jag gör, för det påverkar andra människors liv. Det påverkar helheten. Men jag är faktiskt också en fis i världsrymden.

– Det är skönt.

I mars 2009 släppte Sofia Karlsson en ny skiva, Söder om kärleken, med mest eget material.

Intervjun är tidigare publicerad i Trots Allt nr 2 2008.

Sofia Karlssons hemsida hittar du här:

Se och hör Sofia Karlsson med band framföra sången Du var där i SVT:s Go’kväll:

 // Erika Hedenström