Att bevista en konsert med Lars Winnerbäck är att låta sig översköljas av en våg av värme och kärlek. Jag vet att många rockkritiker (särskilt i storstadspressen) närmast som ett mantra upprepar orden ”tråkig”, ”butter”, ”deppig” så snart Winnerbäck ska recenseras. Själv fattar jag inte det där, jag hör och ser inget av det. Han är inte världens mest pratsamma på scenen, närmast blyg. Men butter? Deppig? Var då? Lars Winnerbäck och hans band har denna turné, som vanligt, kopplat på leendena och den värmande utstrålning som gör att publikhavet från låt ett känns som en stor och glad … om inte familj, så i alla fall en för några timmar sammansvetsad gemenskap. Så var det i Karstad den 4 november (trots att Johan Persson just denna kväll spelade med hög feber, ovetande om att det var svininfluensan han fått), så var det i Örebro den 12 december.

Showen, som i Örebro i stort känns igen från Karlstad, har pretentioner, vilket jag gillar. Den inleds med en nostalgisk novellfilm med blekta färger från uppväxtmiljön i Linköping, till vilken ingen mindre än Staffan Westerberg deklamerar en poetisk text av Winnerbäck – innan de tunga gitarrerna från senaste skivans inledningslåt Järnvägsspår får det stora jublet att brista ut i hallen. Konserten knyts efter två timmar ihop med samma film, denna gång spelar bandet Söndermarken medan den rullar:

gråvita skyar
tandläkarväder
nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar nyponbuskar
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är

I den välregisserade showen används ljuset och rörliga bilder osedvanligt snyggt och genomtänkt för att förstärka musiken, inte för lite och inte för mycket, bara synnerligen effektfullt. Detta får mig att glömma att vi i Örebro befinner oss i en sällsynt tråkig plåtlada, Conventum Arena, inte särskilt lämpad för rockmusik. Ändå har man lyckats få till ett hyfsat bra ljud. Dock inte alls lika bra som i Karlstad, där man faktiskt lyckades med konststycket att få Löfbergs Lila Arena att kännas som en stor men ganska intim klubb, bl a genom att inte nyttja hela hallen. Och förstås slutsålt i båda hallarna, 3500 i Karlstad, 4500 i Örebro.

Jag har varit på många Winnerbäck-konserter, men aldrig en lika varierad och dynamisk som den han bjuder på under denna turné. Vi får låtar från hela hans stora låtskatt, där klassiker som Solen i ögonen, Hugger i sten, Varning för ras, Elegi, För dig, Kom ihåg mig och Dunkla rum avlöser varandra. I både nya och mer välkända arrangemang, vilket skapar en bra dynamik. Det renskalade arrangemanget av Elden, med bara Johans Perssons piano och Lasse sång, känner vi igen vid det här laget, men den fungerar lika fantastisk bra den här turnén, medan väggen bakom scenen pulserar av röda eldsflammor.

den vinner som är trägen
den förlorar som ger opp
drömmarna och vindarna hjälps åt
så fort man tittar ner så vänder dom hitåt
och sjunger vart tog den där elden vägen

Hugger i sten framför Lasse själv med elgitarr – och allsången vill förstås få taket att lyfta. Överlag är allsången – som ju är en stående inslag i varje Winnerbäck-konsert, oavsett hur krånglig låten är; hans trogna fans kan texterna utan och innan – större och mäktigare i Örebro än i Karlstad. På många sätt blir också den där kärleken och värmen ännu mera påtaglig i Örebro. Framför mig står några killar i 20-30-årsåldern. De verkar kunna varenda sång. När det blir lugna stämninsgfulla låtar, lägger de armarna om varandra och gungar i takt till musiken. Överallt ser jag människor som kramas. Det är inte så lite väckelsemöte över det hela.

Även om hans klassiker fortfarande har förmågan att beröra, tycker jag att det är låtarna från nya plattan Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen som låter allra bäst, både i Karlstad och Örebro. Med syntar, vassa gitarrer och suggestiva fioler tar bandet (som är precis detsamma som under den mer folkmusik-aktiga Daugava-turnén hösten 2007) klivet in i en oemotståndlig musikalisk mix – som de inte bara verkar tycka är väldigt kul att spela, den klär även Winnerbäck-rocken (som ju i grunden är densamma och med hög igenkänningsfaktor) sällsynt bra. Johan Perssons läckra syntar, Ola Gustafssons virtuosa gitarrspel och Jerker Odelholms pumpande bas lägger en tung matta över vilken låtarna på ett märkligt ledigt sätt dansar fram. Det gäller både lyckligt svängande singellåten Jag får liksom ingen ordning och mer typiskt Winnerbäck-rockiga Järnvägsspår och Kedjebrev. I Örebro blir också versionen av Fribiljett mot himlen storslaget magnifik.

Mest innerligt och gripande blir det dock i Om du lämnade mig nu, där Anna Stadling är en perfekt duettpartner till Lasse. Hennes röst bidrar också till att sånger som Elegi och För dig blir osedvanligt närgångna och angelägna. Det här bandet (Ola Gustafsson, Jerker Odelholm, Johan Persson, Anna Stadling, Anders Hernestam, Anders Nygårds, Malin-My Wall) är ett väl sammansvetsat gäng, definitivt det bästa Lars Winnerbäck någonsin haft. Med musiker som alla är väldigt allround och som verkar må väldigt bra ihop och av varandra. Vilket kanske en förutsättning för att kunna utstråla och förmedla all denna värme och kärlek.

Och när jag står där och funderar över den där stämpeln som tråkig och deppig, kommer jag på vad det kan bero på. För inte är texterna särskilt deppiga, bara grubblande, ibland lite sorgsna och aningen nostalgiska. Vemodiga. Men Lars Winnerbäck är – snäll. Blyg och snäll. (Vilket definitivt inte är detsamma som mesig.) Med en sällsynt förmåga att formulera rader om livet och samtiden människor känner igen sig i. Det blir så tydligt för mig där i publikhavet. Lars Winnerbäck förmedlar något genomlevt och reflekterat, men på ett – även när det är som rockigast – i grunden vänligt sätt. Därav värmen och kärleken som sprids genom publiken. Men snäll är ju knappast politiskt korrekt inom musikjournalistiken … Eller i media överhuvudtaget.

Själv älskar jag denna snällhet och detta grubblande vemod. Och går ännu en gång starkt gripen från en Lars Winnerbäck-konsert.

 // Magnus Sundell