Mitt emot lägenheten ser jag in i en kutryggig äldre mans kala kök. En naken glödlampa eller ett lysrör och jag ser honom gå in i köket och gå ut ur köket och komma tillbaka igen. Så håller det på. Som professor Baltasar som går runt, runt så mycket att det blir stora gropar i golvet där han gått runt och jag tänker att han är mycket, mycket ensam.

Jag har bott här i tre år och kan inte låta bli att tänka på honom. Jag undrar hur han har det. Om han känner sig ensam eller om han bara tycker det är skönt att slippa folk. I somras funderade jag på att ge honom någonting och jag funderade länge innan jag var säker. Jag ville inte känna mig som Bror Duktig, jag ville bara vara säker på att finnas till hands som medmänniska. Jag stod inte ut med tanken på att han skulle begå självmord för att ingen brydde sig. Han är ju min nästa.

En förmiddag i novemberslutet kommer jag in i hans trappuppgång med hjälp av brevbäraren, eftersom jag inte har portkoden. Jag lämnar ett paket utanför hans dörr med ett par ljus och ett brev med min anledning, namn och adress så att han slipper undra och jag skriver att han kan tända ljusen de dagar han känner sig ensam. Och jag vet inte hur du upplever det svenska samhället, men jag ger honom inte direkt två stearinljus på grund av tryck utifrån.

Så en kväll för inte länge sedan alls, sitter jag i mitt kök och tittar bort mot den ensamme mannens lägenhet. Han står alldeles vid fönsterrutan, har aldrig sett honom så nära fönsterrutan, och jag tycker det ser ut som om han lyfter handen och vinkar på mig. Jag vinkar tillbaka och ler.

Men så drabbas jag av en väldig sorg. Hela den där känslan efteråt. Det är så dubbelt. Att stå i varsin lägenhet med en trafikerad, kallsvart asfaltsväg mellan oss och vinka på varandra. Är det den första eller sista ensamheten? Undergången eller kärleken?

 // Emelie Ånskog