Många är de filmklipp som genom underverket YouTube fått oändligt liv. Min favorit för tillfället är från Brandenburger Tor i Berlin, nyåret 1990. En exalterad gammal Baywatch-stjärna med artistdrömmar, David Hasselhoff, uppträder inför de nu enade berlinarna. Han framför sin hit Looking for freedom som allt sedan muren föll skjutit som en raket på den tyska singellistan.

Klippet är i sig självt helt briljant. Den blinkande kavajen, klaviatur-scarfen, blicken in i kameran, den smöriga låttexten och raketen precis över huvudet är bara några av de element som ger det här historiska klippet en guldkant i sällan skådad karat. Men det riktigt absurda och komiska kommer vi åt först när vi sätter in klippet i en större kontext; tillsammans med Berlinmurens fall.

Om vi gör den något orealistiska men för ändamålet enkla uppdelningen att hälften av alla berlinare som tog sig till Brandenburger Tor för att fira in nyår denna 31 december 1989 var från forna Östberlin, och andra hälften från forna väst, får vi, då sammanlagt en halv miljon var närvarande, cirka 250 tusen Öst- respektive Västberlinare. Västberlinarna lämnar jag utan vidare kommentar, ty för dem finns inget nytt den här kvällen, de har fått stå ut med västerländska jippon och David Hasselhoff ända sedan muren restes. Men för Östberlinarna är situationen annorlunda.

Visserligen har det exakt gått 52 dagar sedan muren föll, och många – förmodligen en majoritet – har redan hunnit in och smaka på den västerländska ”finkulturen”. Men en tanke kan inte lämna mig: Var det för någon av dessa 250 tusen första mötet med väst? Oddsen kan inte vara helt osannolika.

Tänk er historien. Du föds sent på året 1961, Berlinmuren är purung men fortfarande en lika avgränsande barriär mot väst. Från din första dag på förlossningskliniken belägen på Östberlins paradgata Stalinallee, tills din 28-årsdag tillsammans med familjen i det lägenhetskomplex som ni bott på sedan delningen, har du aldrig sett, eller levt i något annat än den kommunistiska DDR-propagandan. Du har matats med sovjetproducerad boogie-woogie, klätt dig i enhetliga uniformer och läst censurerade barnböcker. Ikväll är det dock dags, tänker du. Det är dags att ge sig iväg till Brandenburger Tor för att både fira in det nya året som insupa den så djupt efterlängtade västerländska kulturen.

Lite nervöst sätter du dig på bussen som tar dig längs med Unter den Linden upp till Brandenburger Tor. Det är massvis med folk, men du tränger dig fram till centrum av torget. Du skäms lite över att du hunnit fylla 28 och ändå aldrig sett något liknande; subkulturer, välfärd, frigjordheter. Men trots skammen, kan du inte stå emot. Du upplever ett närmast euforiskt ögonblick, och en känsla av total tvångslöshet strömmar över dig. Likt en fånge som får sin frihet njuter du av minsta detalj i miljön. Folk är glada, känslor svallar – ett allmänt glädjerus susar genom publiken. Här, i närvaron av dina nya bröder och systrar stortrivs du.

Men så plötsligt händer något. En man i blinkande – ja, det är sant – kavaj hissas upp i en skylift och börjar sjunga en låt du aldrig hört förut. Han ylar om frihet. Frihet – vad vet han, tänker du. Och samtidigt går något inom dig isär, du blir fullständigt kall. Euforin byts mot rädsla, du tappar bokstavligen andan. Klaustrofobikänslorna kommer snabbt och du flyr runt hörnet, in på Wilhelmstraße. Här känner du dig lugnare. Andningen kommer tillbaka, men kroppen känns fortfarande iskall, som när du förrått någon du gillar. Friheten han sjunger om känns plötsligt långt borta. Du ångrar att du åkte hit, men vad hade du väntat dig?

Du samlar dina krafter och snabbar dig in i bussen som tar dig tillbaka till Stalinallee där du en gång föddes. Långt borta hörs texten från låten klinga ut:

Worked on a farm, got some muscle in my arm
But still I’m not a self-made man
I’ll be on the run for many years to come
I’ll be searching door to door
But, given some time, some day I’m gonna find
The freedom I’ve been searchin’ for

Som musikjournalisterna gärna säger – musik spränger murar!

 // Johan Cedersjö