Berlin är välbefolkat. I ett tvärsnitt genom befolkningen skiljer det sig dock inte så mycket från Sverige. Förutom på en punkt: husockupanterna.

Innan muren föll fanns gott om tömda hus att utforska längs med murremsan, och när den väl föll blev stora delar av Östberlin fullständigt tömt på västhungrande östberlinare och öppet för nya hyres(?)-gäster. Idag är rörelsen legaliserad och punkare, konstnärer, anti-kapitalister och vänsterradikaler får bo kvar i sina en gång ockuperade hus för en spottstyver men ändå under legala och kontrollerade former. Tillsammans är de graffitimålade och nedgångna husen ett utsökt historiedokument över Berlins 70-, 80- och 90-tal. Ett dokument över den tid som präglade Berlins rykte som en progressiv och radikal konstnärsstad, och som format mycket av dagens kulturscen. I centrum för rörelsen står kulturhuset Kunsthaus Tacheles som än idag är idealet för husockupanter världen över.

Interiör Kunsthaus Tacheles. Foto från: http://www.young-germany.de/

Efterkrigstidens husockupantrörelse började i Tyskland hösten 1970. I Frankfurt ockuperade en samling gästarbetare och studenter ett övergivet hus på Liebigstraße i protest mot höjda bostadspriser och höghusplaner i Frankfurts centrala stadskärna. Rörelsen och aktionen spred sig med snabb fart i Tysklands studentkretsar som vid den här tiden gjorde allt för att reta den misslyckade föräldragenerationen som genom andra världskriget fört Tyskland i skamvrån och tvingat fram en splittring av Berlin. Husockupation sågs både som ett finger i ögat på de styrande politikerna, som ett praktiskt och kollektivt sätt att lösa bostadsbristen.

I Berlin blomstrade bostadsmarknaden för husockupationer. Det innan muren så centrala, småborgerliga Kreuzberg fick över en natt se sig förpassat till Västberlins utkant, alldeles på gränsen till DDR. Här kunde ingen vettig (läs: kapitalist) bo tyckte man, och flyttade till Kurfürstendamms omnejd. Studenter och turkar såg sin möjlighet, och fyllde de gamla sekelskifteshusen med familj och vänner. En del på laglig basis, de flesta inte. Medan turkarna mest var glada över billigt boende, var boendeformen för studenterna också en politisk aktion. Flera politiska grupperingar föddes under de många diskussioner som fördes på pubarna längs med Bergmannstraße och Oranienstraße. Kapitalismen var den gemensamma fienden, men hur slaget skulle utkämpas skiljde sig mellan RAF:arnas terrorverksamhet till konstnärernas provokativa konst eller de mer fredliga studentsocialisternas studiecirklar – muntligt protest eller molotov-cocktail.

Idag är den autonoma husockupantrörelsen även i Berlin ett minne blott. Brunnen183, i Mitte, är allmänt känt som den sista helt papperslösa ockupationen. Men fortfarande finns det många spår kvar av tiden som varit; turkarna är fortfarande regerande i Kreuzberg och husfasader pryds fortfarande med socialistiska slagord som ”kapitalism förstör, dödar, och normerar!”. Men kanske är det bästa spåret det legendariska kulturhuset Kunsthaus Tacheles.

På välkända Oranienburgerstraße, i hjärtat av Mitte ligger Kunsthaus Tacheles, konstkomplexet som sedan murens fall symboliserat det sargade, men ack så kreativa Berlin. Det är med sin förmodligen unikt söndersprängda, fullgraffiterade husfasad det har fått stå som bild för Berlins kulturella underground-scen i allt från Wolfgang Beckers film Good bye Lenin! till senare Lonely planet-guider. Idag står Tacheles – trots dess genomkommersiallisering – som ett färgstarkt minnesmärke från de kreativa och autonoma squatsen i Berlin.

Exteriör Kunsthaus Tacheles. Foto från: http://www.german-architecture.info

Huset har en synnerligen intressant historia. Det uppfördes 1907-1908 och skulle fungera såväl som en shoppinggalleria som en genväg mellan paradgatorna Oranienburgerstraße och Friedrichstraße. Pengarna skulle rulla in, tänkte man, när man fick det geografiskt centrala läget och dessutom den folkfyllda genomgångspassagen. Affärerna gick dock åt skogen, ägaren förklarades bankrutt, och 1928 flyttade idag svenskägda AEG, Allgemeine Elektricitäts-Gesellschaft, in i huset. Där huserade de ända fram till krigets utbrott då huset av nazisterna togs i beslag som huvudkontor för SS med femte våningen (där dagens open air sky-bar är belägen) avsatt som fängelsehåla för franska krigsfångar. Under krigets slutskede träffades huset ett flertal gånger av de allierades bombraider och fick genom en mix av det, och DDR:s ovilja till restaurering, sin säregna, öppna husfasad i sann kapitalistisk genomgångslägenhetsanda med – minst sagt – öppen planlösning. När muren föll bestämdes att rucklet skulle rivas. Då vaknade de autonoma aktivisterna i stan och bildade konstnärskollektivet Künstlerinitative Tacheles och ockuperade det sönderbombade huset. Sedan dess har åren gått, men huset stått kvar.

Tacheles är idag, trots att det ser till fullo fallfärdigt ut, hem för en stor mängd konstnärer av olika slag. Skulptörer, målare, musiker och dansare; den viktigaste nämnaren är en delad ideologisk hemvist. Huset drivs idag med statligt stöd och inrymmer diskotek, barer, teatersalonger, biograf och innergården är förvandlad till ett stort utomhusgalleri med diverse skulpturer gjorda av rostigt järn. Det är ingen högkvalitativ samtida konst som ställs ut; Tacheles får snarare ses som konst i sig själv, som institution. Ingen annan samlingsplats har format och främjat den generation konstnärer som i dagens Berlin skapar debatt kring vem som äger stadens utrymme, som sprider sin konst över gatans alla hörn och inte minst ställer många relevanta och kritiska frågor kring Berlins hotande gentrifiering. En kulturinstitution som i mycket skapat den urbanitet som i mångt och mycket definierar hela Berlins kulturscen.

För många är Tacheles idag en blek kopia av vad det en gång var, och det är av allmän berlinsk uppfattning att huset sålt sin själ till turisterna och således dess ärkefiende, kapitalismen. Det ligger mycket i det, då stämningen i och kring huset snarast för tankarna till Thailands nattbasarer. Samtidigt tycker jag det är oerhört spännande att vandra omkring på de fem våningarna fyllda med graffiti, teatersalonger och ateljéer och försöka återskapa det tidiga 90-talets husockupation. Jag ser det framför mig: Hur man med en öl – precis som i Good bye Lenin! – på femte våningen under bar himmel slog sig ner, dingla med fötterna och tillsammans skålade för en ljusnande och äntligen fri framtid i ett enat Tyskland. Ren och skär optimism, färgsatt i neongraffiti.

Det är en vacker scen!

 // Johan Cedersjö