När Laleh slog igenom för några år sedan handlade mycket av det som skrevs i media om hennes självständighet som artist. På senaste skivan Me and Simon är temat att göra sina egna val än mer centralt. Men det handlar inte om att alltid vara stark, utan om längtan efter mer passion, och tron på möjligheten att ”omvända sig själv”.

Det finns en formulering som återkommer många gånger på bandupptagningen av intervjusamtalet med sångerskan, låtskrivaren och producenten Laleh Pourkarim: ”Vi måste unna oss …” Överhuvudtaget är hon en artist som påfallande ofta talar om ett ”vi”, snarare än ett ”jag”, och det handlar om att unna sig frigörelser av olika slag. På samma sätt är hennes hemsida full av inkluderande tankar och tips till andra kreatörer om hur varje steg i en skapandeprocess går till, och möjliggörs. Hon tycks alltid vara i moteld mot ett samhälle, där en jury eller ett finger pekar och avgör vem som får vara med och vem som ska ”åka hem”. Men hon värjer sig mot något slags godhetsstämpel.

– Det handlar bara om vad som verkar befriande för mig själv.

På väg till intervjun ringer hon och undrar om vi inte kan gå någon annanstans än lokalen skivbolaget bokat. ”Vi har gott om tid”, säger hon avspänt när vi släntrar in på Café David Bagares intill gamla Nalen i Stockholm.

– Den här skivans texter handlar om saker som att veta att man har ett val, och att definiera sig själv. På ett filosofiskt plan, men ofta med en religiös underton, för jag tycker om den där längtan …

– Religion är invecklat, för invecklat för att vara mänskligt, men längtan bakom den är fin.

Ibland så blundar man hårt
Kanske man bett om något gott
Jag vet då inte hur man ber
men var det en bön
så bad jag för oss…

(ur Lär mig om)

Bild: Mats Sahlström/Warner Music

– Jag är ett sant storstadsbarn, ”skogen har jag väl sett nångång” sjunger jag i samma text. Men att längta på tå, att vara den här lilla varelsen som vi kan se i varandra där vi går omkring i stan med längtan till havet inombords … att vi ärver beteenden, men kanske också längtan till någonting annat.

Staden får trots kärlek till pulsen och människorna, ofta klä skott för något fyrkantigt i Lalehs lyrik, en plats där man blir streetsmart och ägnar sig åt ”hitte-på” i form av tom strävan efter prestation och positioner. Och det mesta av skivan kom också till under några månaders flykt till landsbygden i Västerbotten, utanför Skellefteå. Där utvecklades ett samtal mellan Laleh och ”Simon” som titeln Me and Simon antyder.

”Simon says” är den engelska varianten av ”Följa John” och även titeln på en av de bärande låtarna på skivan. Simon står för den där inbillade eller verkliga rösten i vår tid som talar om vad vi bör göra, och inte, för att överleva och följa framgångsmallen. Laleh hejdar sig mitt i en mening med ett litet skratt och ”åhnej” när egna låten Live tomorrow plötsligt strömmar ur radiohögtalarna där vi sitter, men återkopplar snabbt till ämnet och till religion:

– Det jag fascineras av i religiösa texter är att de ofta är så extremt poetiska och vackra, men sedan bör man kanske inte ta dem så bokstavligt. Men strävan i sig är intressant. Det här till exempel om att vill man bli älskad av världen, så måste man tillhöra världen – annars kan man inte förvänta sig att bli älskad. Det har bärighet när man ser på hur den här världen är uppbyggd på prestation och att skapa sig en plattform, men då kan man heller inte bli riktigt älskad – eftersom det bygger på att särskilja sig.

Laleh tycker om saklighet och logiska resonemang när det gäller ideologiska diskussioner, säger hon.

– Jag brukar hävda att en egoist är någon som vet att jag mår bäst när människor omkring mig mår bra. Så blir den sanna egoisten på samma gång en väldigt solidarisk person, men utan en massa ideologier och plakat i bakgrunden.

Det handlar då inte längre om att vara den ”goda” och klä sig i hjälparrollen på olika bevekelsegrunder, utan om att jag mår bäst så helt enkelt, konstaterar hon. Att vara solidarisk kan bygga på fakta. Hon smuttar försiktigt på det varma teet och funderar vidare:

– Jag brukar intressera mig för vad som ligger bakom sådant människor säger, vad betyder till exempel ”Jesus dog för våra synder” eller ”Du är född på nytt”? Om man bara går och rabblar sånt här, rabbelbabbel, så känns det som om det blir en sorts avgud. Man gestaltar något som inte går att gestalta.

– Och då tänker jag att man kan göra det till något sakligt istället. Vad är ”synd”? Jo, det kan vara att man drabbas av något, som kan vara ens historia. I en viss nation har man fått lära sig att hata en annan nation, och då har man drabbats av det hatet, ärvt den historien. Därför kanske ”synd” är historia. Att bli fri från synd blir då att vara fri från sitt förflutna, från sin historia, från att hata – man är återfödd. Det är kanske den sanna frälsningen, jag är återfödd, nu är jag, jag. Jag behöver inte bära på det jag har fått från föräldrar och omgivning.

… and every night I let go
I let go
every day I’m awake in a different shape…

(ur Simon says)

Bild: Mats Sahlström/Warner Music

Men är det aldrig viktigt att ta vara på sina erfarenheter och sin historia?

– Det följer med ändå, men betonas tillräckligt. Jag tror inte det är så stor idé att spara på saker medvetet. Om man till exempel kommer fram till att man inte ska vara så öppen med sina känslor för att det skrämde bort den där killen som jag ville ha. Men sedan möter du en person som är rätt för dig, och kanske just den personen, i det läget behöver höra ”för mycket”. Vi föds med visdom, kärlek och kunskap, ändå gråter vi efter kärlek som bebisar. Att gå tillbaka dit. Kanske är det tvärtom så att vi ska försöka radera våra erfarenheter.

Men visdom då, att vara gammal och insiktsfull, det måste du ändå se som positivt?

– Jo, men är inte det viktigaste som de äldre visa brukar ha att säga är i stil med ”sov på saken, så kommer det bli bra” och man blir frustrerad, men det visar sig oftast vara sant att det ordnar sig … senare. Men visst, det är viktigt att få vara svag också, att ibland få definiera sig.

– The end är en enkel kärlekssång på plattan. Om platsen där himlen möter jorden – på en och samma gång. Och jag behövde den här låten för att visa helheten. Vi är människor, inga robotar. Vi är de här varelserna som både är jordiska och tillhör något annat samtidigt. Och vi måste bejaka alla de här sidorna för att bli hela.

– Men när det står ”sök så ska du finna” så ligger betoningen för mig helt på att söka, inte att ha funnit för att finna …

Intervjun är tidigare publicerad i Trots Allt nr 2 2009.

 // Tommie Sewón