Tre situationer utlöser min städmani: En nära förestående förlossning, en tenta eller en högtid. Om en vecka skriver jag en tenta, om två veckor är det julafton. Alltså städar jag.

Nu har turen kommit till bokhyllorna. Sedan vi flyttade in här för tre år sedan har jag varken fött barn eller tentat (och högtiderna har jag inte hunnit förbereda de senaste åren); därför ligger svartgrått finkornigt damm i små drivor på och bakom böckerna. Det är inte så trevligt; jag närmar mig bokraden försiktigt med dammsugaren och tar det värsta innan jag vågar plocka ut böckerna och torka av hyllan. Sedan dammsuger jag böckerna en och en, som min farfar bibliofilen lärde mig; runt om, pärmarna och insidan av pärmarna. Därefter kommer ett strategiskt vägval, helt avgörande för hur länge jag kommer hålla på: Ska jag ändra den inbördes ordningen eller bara ställa tillbaka alla böckerna precis som de stod?

Eftersom jag ofta plockar böcker in och ut ur hyllan, utan att särskilt tänka på var jag råkar ställa dem, samt bär hem den ena nya högen efter den andra, brukar det oftast bli så att jag måste sortera dem också. Då tar hela projektet väldigt mycket mer tid.

Jag har fem bokhyllor: En sirligt snickrad liten bokhylla där jag har alla de vackraste gamla banden samt poesi. Nästa bokhylla är insprängd i en igensatt gammal dörr. Där har jag böcker från 2000-talet. På övervåningen står tre bokhyllor från IKEA:s 1700-talssatsning. De är breda och sväljer mycket. En är för böcker fram till och med 1800-talet, en är för böcker från 1900-talet och en är för diverse facklitteratur som jag tycker är tråkig att läsa men rolig att ha läst (management, politik, branding, bistånd och affärsutveckling).

Jag blir vankelmodig kring frågor som: Ska jag gå strikt på efternamn eller sortera efter kategori också? Ska pocket och inbundet blandas? Skön- och facklitteratur? Utländskt och svenskt? Översatt och originalspråk? Eftersom pocketböcker vandrar fritt ut och in i huset, får de stå för sig. Just nu har jag blandat all skönlitteratur, men sorterat undan facklitteraturen (religion, filosofi, litteraturvetenskap, självhjälpsböcker). Det känns rätt. Det är roligare att drömma bland skönlitteraturen om jag inte mitt i alltihop råkar på en uppfordrande oläst Julia Kristeva. Fast självhjälpslitteratur hade jag så lite av så den åkte in bland skönlitteraturen igen. Har man inte tio böcker av något kan det inte vara en egen kategori.

Det roligaste och mest nervkramande momentet är när varje dammsugen bok ska tillbaka in i bokhyllan. Dels finns alltid några jag inser att jag inte vill ha och inte kommer läsa. Dem får Röda Korset. I årets hög ligger Jorden vi ärvde (jag har svårt för att läsa antologier), en gratisbok om oljans makt, en tråkig pappabok Koka makaroner och diverse andra böcker. Sedan träffar jag alltid på böcker som gör mig riktigt irriterad att jag har köpt och dessutom slösat tid på att läsa. Människor helt utan betydelse av Johan Kling, till exempel, varför läste jag den? Gav mig ingenting.

Men långt fler är böckerna jag så gärna vill läsa, men ännu inte har läst. Varför började jag inte genast när jag köpte dem (kanske för att jag köpte 15 andra samtidigt …)? Böcker jag köpt av dåligt samvete för att jag borde ha läst dem tenderar att fortsätta stå olästa. Det dåliga samvetet är liksom fel ingång till en bok. När Ola Sigurdson på en bokmässa insåg att jag inte hade läst Lars Ahlin, panikköpte jag tre stycken. Förlåt, Ola, men de är fortfarande olästa. Och så alla Nobelpristagarna: Pliktläsning fungerar inte. Har jag inte läst dem innan de får Nobelpriset (det har faktiskt hänt, Nadine Gordimer och Coetzee) så brukar jag läsa halva boken men inte orka hela vägen fram. Av Doris Lessings utgivning fick jag fem titlar 2007. Jag har läst en: Det femte barnet (jag har själv fyra barn och efter att ha läst den boken blir det inga fler).

Statusläsningen fungerar inte heller. Så fort jag köper en bok på rekommendation av Jonas Thente, är det lika säkert som amen i kyrkan att jag inte kommer att läsa den. Till exempel Om natten i Chile av Roberto Bolano. Säkert jättebra men oläst. Ett år köpte jag alla böcker Åsa Beckman på DN rekommenderade i sin tillbakablick för året. Unge, Runeborg, Grimsrud, Claesson etc: Alla oöppnade. (Kanske är det något med DN?)

Men det är ett glädjande problem. Jag bär upp en hög till sängen och tänker på hur mycket jag kan läsa varje kväll  – om jag bara låter bli datorn och börjar läsa klockan åtta på kvällen är snart Julio Cortazar helt integrerad i mitt medvetande. Och som jag längtar efter Sara Kadefors, den verkade ju så braaa!

Vad är det som är nervkramande i detta städprojekt då (förutom att barnen vill hjälpa till)? Jo, det är vem som ska hamna bredvid vem. Det var nervöst innan jag insåg att Kerstin Ekman skulle stå bredvid Stefan Eklund. Jag tror att hon vill stå med någon som hon kan fördra. Stefan är ju väldigt trevligt sällskap. På andra sidan fick hon en oläst afrikan. PO Enquist står tillsammans med Christine Falkenland, det kan bli bra. Men Niklas Ekdahl och Ylva Eggehorn, hur kommer det att gå? Bra, tror jag, han är lite styltig men kunnig och intresserad. Maja Lundgren tryckte jag helt sonika in bredvid Alexander McCall Smith (Damernas detektivbyrå), det tror jag kan bli roligt för henne. Vem vet vad som kan hända? Och ett tag stod en trio och hade det fint ihop; Magnus Sundell, Ola Sigurdson och Per Svensson. Men så var jag tvungen att ställa in Nisti Stêrk där. Undrar vad herrarna säger om det …? Fast Wole Soyinka finns också med i gänget, på flanken.

Ibland måste jag fuska. Mia Törnblom hamnade för sig själv, längst nere i ett hörn. Hon blev för mycket för Birgitta Trotzig. Kay Pollack, däremot, räddades av Björn Ranelid. Det tror jag kan bli riktigt trivsamt. Liksom Göran Greider och Nadine Gordimer – en sann fullträff (hon är inte 2000-tal, men jag har en idé om att allt nutida afrikanskt är på undantag och därför ska vara med på honnörsplats i den mest framträdande bokhyllan. Achebe, Adichie, Mia Couto, Vladislavic, och van Niekerk är med av samma orsak).

Imorgon ska jag ta mig an hyllan fram till och med 1800-talet samt 1900-talshyllan. Undrar vilka schismer som kommer att uppstå då?

En annan sak jag undrar är vad som faktiskt får mig att börja läsa en bok? Ska jag bara köpa en i taget, eller? Jag läser dem jag får direkt av författarna, förstås. Och dem jag lånar på biblioteket och måste lämna igen snabbt. Kanske är det det som är modellen: Då slipper jag ju dammsuga dem också. Och oroa mig för att de ska känna sig kränkta i mina bokhyllor.

 // Henrika Thomasson