Titeln ljuger – det har visst hänt något med Stefan Sundström. Åtminstone temporärt, även om åtminstone jag gärna skulle se det här som början på en ny inriktning.

Jag gillar Sundström när han bräker bredkäftad groda, ibland, och när han tror att han är Sveriges svar på Mick Jagger också. Ibland. Men det kan bli lite för mycket av det goda, och därför är det synnerligen välgörande att Stefan Sundström på Ingenting har hänt i huvudsak bejakar sin mer lågmälda sida.

När han gör det är han nämligen en av Sveriges främsta trubadurer på den här sidan Cornelis, med en röst i texterna som är lite skörare och mer vemodig, och en röst i sången som låter som … ja, som Stefan Sundström. Långa stunder känns det nästan som om han sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och berättar från en vän till en annan.

Inledningstrion låtar Glöm din dröm, Ingenting har hänt och den ljuvt nostalgiska Skogsnäs är en riktig rysare, och stora delar av det övriga materialet håller också fint. Till och med den gamla norska visklassikern Nidelven fyller på något märkligt vis sin plats på albumet. Här finns kanske inget storverk i nivå med Stefan Sundströms finaste stund Nästan som reklam (låten, inte skivan), men mycket kommer ganska nära.

 // Rikard Flyckt