Han fångar mig redan med inledningsfrasen: ”Take the road less traveled …” För mig som läst och uppskattat den amerikanske psykoanalytikern M Scott Pecks böcker, så kopplar min hjärna direkt till dennes klassiska bok The road less traveled. Som nog inte har någonting alls med Matthew Davies ordval att göra, men jag lystrar hursomhelst. Och det handlar inte bara om det, i inledningslåten In the meantime låter han som Ryan Adams i högform (tänk Heartbreaker) – och han fortsätter skivan igenom att visa att han inte bara är ännu en av dessa unga män i rutiga flanellskjortor med akustiska gitarrer, han höjer sig klart över mängden.

Milwaukee-sonen Matthew Davies hymlar inte med sina influenser och rötter: musiken rör sig i trakterna av altcountry, folk och blues ­– och jag hör ekot av förebilder som Bob Dylan (mest uppenbar, Sunday morning blues är t ex en låt i rakt nedstigande led från She belongs to me, och Think of me är en sån där intensiv omedelbar folklåt man bara önskar att Dylan skulle kunna skriva igen) och Townes Van Zandt (Townes skulle vara stolt över Circus song).

Inspelningen är renskalad, med Matthew Davies röst i centrum. Han spelar själv gitarr, piano och munspel och backas av ett litet gäng musiker, som understryker med trummor, bas, en elgitarr här, en orgel där, ett dragspel … Snyggt, varmt och nära.

Lika hopplöst förälskad som jag är i den här traditionen och genren, lika trött börjar jag bli på att americana/singer-songwriter/neofolk-genren känns överbefolkad och överexploaterad. Men då dyker Matthew Davies upp och påminner mig om mitt hjärtas kärlek. Ett tips: När Bob Dylan numera ägnar sig åt att lalla omkring i tomteskägg – strunta i honom och ge dig istället Matthew Davies Highway Specific i julklapp.

Matthew Davies

Matthew Davies | MySpace Music Videos

 // Magnus Sundell