I en artikel om Johnny Cash här på Indrag skriver jag: ”Få saker berör som den mänskliga rösten.” Jag för ett långt resonemang kring den mänskliga rösten och citerar bl a vad som på 1200-talet konstateras i Summa Musica: ”… av alla musikinstrument är den mänskliga rösten mest värdig att prisas, för den producerar både ord och toner, medan de andra endast förmår frambringa ljud.” (Läs hela artikeln här.)

Det finns sångröster som verkligen når mig. Som helt oavsett genre berör och letar sig in till mitt innersta. Johnny Cash är bara ett av många exempel på röster som följt mitt liv, röster som oavsett ord berättat något angeläget, som delat med sig av mänsklig erfarenhet, som fått mig att känna mig tröstad, delaktig, ja… lite mindre ensam.

När jag först hörde Thad Cockrell visste jag från första sången att jag fått en ny musikalisk följeslagare. Och det handlade framförallt om Rösten; den ljusa varma tenoren som fick mig att tänka på det bästa i ”old time mountain music”. Skivan hette Begonias, kom 2005 (den enda av Thads skivor med distribution i Sverige) och var en duettskiva tillsammans med Caitlin Cary (Whiskeytown, Tres Chicas). Det är i mina öron den bästa countryduett-skivan sedan Gram Parsons & Emmylou Harris legendariska Grievous angel (1973-4). Allt på skivan är bra, men det var framförallt Thad Cockrells röst som grep mig. Snabbt beställde jag hans två första skivor Stack of dreams (2001) och Warmth & Beauty (2005). De två balladorienterade skivorna gjorde mig verkligen inte besviken, Thad Cockrells röst och hans förmåga att skriva intagande melodier om kärlekens smärta och livets brustenhet visade tydligt på hans ambition: ”to put the hurt back in country”.

Men vad hjälper en fantastisk sångröst och en stor låtskrivartalang i dagens musikbransch? Utan skivkontrakt spelade Thad Cockrell in en ep med sex sånger, med hjälp av vänner och gåvor från fans. Ep:n kom 2007, hette To be loved och innehöll sex låtar. Jag köpte den direkt från hans hemsida – och blev helt knockad. Baptistpastorsonen från Tampa, Florida överträffade här alla mina högt ställda förväntningar. Den har snurrat väldigt mycket hemma sedan dess. Nu två år senare har han kompletterat de sex låtarna med ytterligare fyra och släppt To be loved som ett helt album – som säljs via hans hemsida www.thadcockrell.com och iTunes. (På Spotify finns tyvärr bara hans andra skiva Warmth & Beauty.)

To be loved är inte country. Det finns nånstans där i botten, men det är mer poppig singer-songwriter med en rymd och storslagenhet som ibland för tankarna till Ron Sexsmith och Rufus Wainwright. Skivan är en ren och skär njutning. Från inledande storslagna Pride (won’t get us where we’re going) till avslutande, renskalade hymn-duetten med Julie Lee i Oh to be loved. Nio låtar skrivna av Thad själv plus en fin tolkning av Russ Taffs gamla klassiker I cry.

Jag skulle kunna skriva små uppsatser om varje sång här. Om upbeat-kärlekssånger som Beauty has a name och Look up Sara. Om innerliga, mäktigt storslagna psalmer med oceaner av rymd, som Great rejoicing och The Master’s calling. Om lätt svävande A country of my own om sökandet efter ett hem i både konkret och existentiell mening. (”I’ve got no home, but I’ve got a destination.”) Om enkla, gripande och i en mening traditionella bekännelssånger som He set me free och Oh to be loved.

Thad Cockrell sjunger om sitt liv, sin längtan och sin Gud. Och han gör det med en röst som – som en amerikansk recensent skrev – med sin värme skulle göra en koleldad kamin avundsjuk. I cd-fodralet skriver han om skivans tillkomst att ”det här är sånger jag behövde höra, sånger jag tror på och sånger jag är glad att jag får chansen att sjunga”. Han fortsätter: ”Om du och jag skulle sätta oss ner och samtala under en timme, så skulle den här skivan täcka in de flesta av de ämnen vi skulle diskutera. Gud, skönhet, försoning och mitt behov av den, kärlek, kärleksvännen var namn är skriven på vår själ, öppna landskap, vinster och förluster och El Caminos. Jag hoppas det når fram.”

Ja, Thad, det når fram. Framför allt når din röst in.

Pride won’t get us where we’re going
It’s made a life of standing in the way
Of all the beauty this world has worth knowing
Pride won’t get us where we’re going

 // Magnus Sundell