Som så många gånger förr gör jag en ansats att att resa mig från mitt skrivbord för att klättra nerför den branta trappa som skiljer min vindslokal från resten av skolan. Och som så många gånger förr hör jag tvekande steg på trappan redan innan jag hunnit hämta min väska. Vågor av hjärtesorg når mig sekunderna innan rödgråtna ögon tittar fram bakom en pelare.

Än en gång en ledsen tonårsprinsessa på stolen framför mig. Stora tunga tårar, snor, envist fingrande på en tumring, skakande axlar.

Du. Som sitter där. Vi pratar på ditt språk. Det är enklare så.

Jag lyssnar. Den där heliga tystnaden faller över mig. Mina öron susar. Lyssnar. Försöker skapa ett rum i ett rum, där allt kan sägas. Lyssnar. Trassliga garnhärvor av vem som sade vad och sedan gjorde så innan DET hände. Darrande, värkande, hudlösa andetag. Svidande avundsjuka. Förvirring. Främlingskap i den egna kroppen. Kvävande tjejkompis-kontroll. De förkrossande jämförelserna.

Jag blir rörd ända in till min trädstams trådiga kärna. Tycker mig känna Guds varma utandning mot pannan och uppfylls av en på samma gång stillsam, varmvågig och fyrverkeri-intensiv önskan att om möjligt hjälpa denna unga världsvandrare att må bättre.

Frågar mig själv då och då vad som driver, pushar, öppnar. Vad i mig ser till att tvekande steg på trappan avbryter lunchplanerna nästan varje dag? Ego? Bekräftelse? Fröken Duktig?

Kanske håller jag om dig för att så hålla om mig själv. Men jag vill inte hjälpa dig för att jag vet bättre. Utan för att det behövs så lite. Någon mittemot. Ett rum i ett rum. Att hålla upp någonting mot ljuset, tillsammans.

Om jag skulle tala mitt språk i stället för ditt, skulle jag säga: Jag ser dig. Så mycket skönhet, så många möjligheter, sådana unika färger att jag nästan blir galen, vill strypa ditt självtvivelsmonster med mina egna händer. Men vet att du måste göra det själv.

Jag kan vara din spegel idag. Och du är min. Jag ser ett stort JA under alla dina nej. Ett vänligt hav av styrka och skrattpärlor under dina blåmärken, knutna nävar och stukade vingar. Jag ser en skattkammare i dig och påminns om min egen.

Torkade tårar, eftergråtsfniss, ljusare blick. En vinkande hand, lite mer beslutsamma steg nerför trappan.

Klockan ringer. Tjugosex rastvilda juniorer brölar och stampar uppför trappan. Ingen lunch idag. I morgon?

 // Camilla Önell