Jag har alltid velat åka till Island. När jag besökte Reykjavik i somras var det med andra ord inget mindre än en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Som liten fantiserade jag om ett land befolkat av vikingar, älvor och allehanda mystiska djur. Även själva språket fascinerade mig, så till den grad att jag skaffade ett isländskt lexikon och trodde att jag på det sättet skulle lyckas dechiffrera dess alfabet som tedde sig så välbekant men ändå så främmande. Förmodligen hade jag överdoserat på Tolkien och trodde att det var Sagan om ringen som utspelade sig på en vulkanisk ö långt ut i norra Atlanten.

Island har på senare tid gjort sig känd som ett drömland av ett helt annat slag, nämligen på finansmarknaden. Dessa drömmar gick i kras i oktober 2008 när de tre största bankerna Glitnir, Landsbanki och Kaupthing visade sig ha lånat mer än sex gånger Islands samlade BNP. Mina isländska vänner talar gärna nätterna igenom om krisen. För ett år sedan hade man en av de högsta levnadsstandarderna i Europa. Nu är lönerna frysta, arbetslösheten ökar och den statliga välfärden minskar medan en utlandsskuld hänger som ett demoklessvärd över var och en av de 300000 invånarna som inte väljer att flytta utomlands. På Laugavegi där jag bor pågår festen till långt in på småtimmarna. Jag vet inte om jag skall tolka detta som ett tecken på att finanskrisen inte lyckats bryta det goda humöret hos isländarna eller att de helt enkelt försöker glömma.

På en av de kvällsöppna bokhandlarna handlar jag Andri Snær Magnasons omtalade Dreamland: A Self-Help Manual for a Frightened Nation. Boken – som gavs ut redan 2006 och därför måste betecknas som synsk – skildrar hur ”ekonomisk tillväxt” blivit ett oförytterligt budord för nationens ledare. Man vill bygga ut vattenkraften, med oåterkalleliga konsekvenser för det isländska höglandet, för att driva några av världens största aluminiumsmältverk. ”Nuet är den nya evigheten, utan historia, utan riktning”, skriver Magnason. Utan sagorna, historien – inklusive de tragiska delarna av den – och känslan för naturen reduceras drömmen om Island till något så pyttelitet att ett aluminiumsmältverk framstår som det enda alternativet till elände och fattigdom. Och nu har undergången kommit ändå. Åtminstone för ekonomin.

Berättelserna lever hos Islands många världskända författare. Alla känner alla blir jag varse när presidenten Ólafur Ragnar Grímsson äter på samma indiska restaurang som jag. Och när jag guppar omkring i en naturligt het lagun mitt ute i ett lavafält förväntar jag mig nästan att få syn på några älvor. De kanske kommer att återvända så småningom? Med några ekonomiska illusioner fattigare finns det anledning att hoppas på det.

 // Ola Sigurdson